Efter det misslyckade självmordet och efter London bodde jag i ett inackorderingsrum på Söder i Stockholm och arbetade på ett försäkringsbolag. Det var det genom direktörernas skandalösa bonusavtal och mygleri sedermera besudlade försäkringsbolaget Skandia.

Hela dagarna gick jag i ändlösa korridorer och plockade försäkringsmappar i travar och lade på en liten vagn. Kafka var bara som man säger förnamnet.

Om jag någon gång ville gå ut en kväll så gick jag på Stadsbiblioteket.

Jag var ensam och fet och levde ett bedrövligt, ödsligt liv.

Tills en dag – jag skolkade från jobbet.

Med fruktansvärda skuldkänslor. Jag var ju uppfostrad i den fantasifulla föreställningen att om man gör rätt för sig och är en bra människa, så blir man belönad.

Annars blir man straffad.

För att döva mina skuldkänslor gick jag på bio och såg en film som hette Frukost på Tiffanys med Audrey Hepburn och jag grät hela filmen. Inte för att filmen var så sorglig utan för att jag var det.

Efteråt gick jag för att snyta mig och snygga upp mig. Det fanns offentliga toaletter lite här och var i Stockholm, jag gick till den vid Norrmalmstorg.

Man gick en trappa ner och det gjorde jag. Och möttes av min bild i spegeln – så olik Audrey Hepburn som det var möjligt att bli. Jag vänder och är på väg att gå hem och ta livet av mig när jag rusar rakt på en flicka i min ålder, en som är så lik Audrey Hepburn som någon kan bli. Enorma ögon, ögonbryn som fågelvingar, lång hals.

Smal.

Det besynnerliga i den här situationen är det att den Audrey Hepburnliknande börjar prata med mig, tar kontakt. Det vidunderliga är att från det ögonblicket blir mitt liv annorlunda, jag upphör att vara sorglig och blir som jag tror att alla andra är så länge det varar. Jag har fått en väninna om än på vissa villkor, jag får vara tillsammans med henne, om än mest som sällskapsdam. Jag får gå ut med henne om kvällarna. På restaurang Prinsen, på klubbar i Gamla stan och på bar.

För det mesta gick vi på en jazzrestaurang som hette Gyllene Cirkeln.

Det var inte för jazzen hon gick dit och alltså jag, hon gick för publiken på Gyllene Cirkeln och för jazzmusikerna. Hon hade en fix idé som var den att hon enbart kunde attraheras av män med mörk hudfärg.

Jag vet inte var hon hade fått det ifrån och jag frågade inte.

Hon tyckte väl att det var vackert, att de mörka männen såg varma ut jämfört med våra kalla vita män.

Där satt vi på Gyllene Cirkeln kväll efter kväll.

Hon mystisk, magnetisk och kvinnlig med sina Audrey Hepburnögon och jag som åt mat och lyssnade på jazzen.

För att få dricka vin på restaurang på den tiden var det förtäringstvång - gästerna var tvungna att äta, jag åt för två.

Till Gyllene Cirkeln kom alla den tidens stora jazzmusiker - Archie Shepp, Lasse Gullin, Don Cherry, Dexter Gordon, alla de nyskapande inom jazzen kom dit och de klassiska, men den som jag älskade mest var en avantgardistisk tenorsaxofonist vid namn Albert Ayler.

Albert Aylers musik var svår men vidunderlig, omöjlig att förutsäga och följa, man visste inte vart den tog vägen, det var floder av flödande toner som jag sögs ner i och omgavs av.

Av all den upphetsningen, nattvaket och mattvånget, blev jag fetare och fetare och nervösare och nervösare och gjorde fler och fler fel i kafkakorridorerna på försäkringsbolaget.

Konstigt nog fick jag inte det straffet att jag fick sparken, jag blev skickad till företagsläkaren som sjukskrev mig. För nerverna. Varpå jag fick gå sysslolös hela dagarna och känna att jag inte gjorde rätt för mig och att jag inte var en bra människa och vänta på straffet för det och det straffet lät inte vänta på sig.

Jag blev uppsagd från hyresrummet.

Väninnan bodde i en före detta tvättinrättning på Norrmalm, tvättinrättningen var inte godkänd som bostad av hälsovårdsnämnden. Efter min vräkning fick jag också bo där. Det fanns en säng som väninnan prytt med många små kulörta prydnadskuddar. När det blev läggdags fick jag ta prydnadskuddarna och lägga i en rad på golvet i ett hörn.

I det hörnet låg jag när väninnan låg i sin säng med någon av de vackra mörka männen och gjorde det onämnbara, som jag enbart visste hur det lät och som jag inte hade några ord för.

Bara längtan.

Tiden gick.

Väninnan och jag talade alltid om att vi skulle åka till Amerika tillsammans. Till New York. Hon för de mörka männens skull och jag för jazzen. Jag vet inte hur länge vi levde såhär. En vinter, det var mars när följande hände en kväll på Gyllene Cirkeln.

Albert Ayler på scenen med sina musiker, väninnan mystisk, magnetisk väntande på sitt och jag ett med musiken. Albert Aylers musik som fyllde lokalen och fyllde mig.

Tonerna från Albert Aylers saxofon, det var som kärlek, jag glömde mig själv och var alltså lycklig.

Det blev paus. Musikerna lämnade instrumenten och klev ner från estraden, Albert Ayler sist för att han är så noga med saxofonen, han torkar av den och placerar den i sitt saxofonställ, sedan går han ner och direkt till vårt bord.

Väninnan vet vad det betyder, vad som väntar. Hon höjer sina Audrey Hepburn-ögonbryn, ögonfransarna lyfts – ridån går upp.

Men det är inte på henne ljuset faller den här gången, det är något annorlunda som händer, något som aldrig har hänt förr.

För när Albert Ayler kommer fram till vårt bord och hälsar är det min hand han håller kvar och det är mig han sätter sig bredvid efter att ha bett om lov att få sätta sig ner. Och fastän han bjuder oss båda på drinkar, så är det mig han skålar med och det är på mig han tittar.

En helt ny situation etableras, fullständigt orepeterad och mycket snart ohållbar.

Väninnan ger mig en uppfordrande blick, gör tecken åt mig att komma och går till damtoaletten.

Men jag kommer inte som en hund i band, jag följer inte med, jag gör inte som hon vill som jag alltid har gjort sedan vi lärde känna varandra.

Jag stannar med Albert Ayler. Och hela pausen ägnar sig Albert Ayler bara åt mig, frågar mig om mitt jazzintresse, pratar, berättar. På amerikansk musikerslang – obegripligt ofattbar. Men en sak fattade jag.

Han ville att jag skulle följa med honom till hans hotellrum när spelningen var över och lyssna på jazz. På John Coltrane. På grammofon.

Och det gjorde jag.

Jag följde med Albert Ayler och vi lyssnade på John Coltrane och jag satt på hans trista hotellsäng i hans trista hotellrum och om det verkar som om den här historien går ut på att det var då jag förlorade min så kallade oskuld så är det fel.

Jag förlorade ingenting, jag fick hela jazzen och ett litet eget liv.

Tillfälligt givetvis.

När jag kom hem till den före detta tvättinrättningen nästa morgon stod väninnan i dörren och sa att jag kan se mig om efter någon annanstans att bo och det ögonblickligen. Hon har beslutat sig för att åka till USA, till New York, hon ska åka så snart som möjligt och hon ska göra det ensam. Utan mig.

Och det gjorde hon. Och jag minns att jag stod på Fridhemsplan den dagen hon hade åkt och vinter var det, så råkall som vintrarna bara kan vara i Stockholm och London, och det kändes som om jag inte hade någonstans att ta vägen och som om jag inte hade någon aning om åt vilket håll jag skulle gå.

Och jag har ingen aning om hur det gick till att jag kom därifrån och hit – ingen aning men fort gick det.

Ett antal år efter kvällarna på Gyllene Cirkeln fick jag veta att Albert Ayler hade dött – våldsamt och mystiskt och utan förklaring – och jag fick bekräftat att allt en människa har att räkna med i döden liksom i livet är våldsamt och mystiskt och oförklarligt.

Det går åt mycket Mozart för att skriva en bok som den här.

Eftersom Kjell är i den så kallade skivbranschen, så kallad för att man måste kalla den något innan den försvinner, så är det han som har fått i uppgift att skaffa Mozart så det räcker. När jag började på det här ”projektet” visste jag inte att jag skulle behöva så mycket Mozart, jag visste inte jag hade något behov av Mozart förrän jag märkte det.

Jag kan ingenting om musik. Jag hör men jag vet ingenting. Jag kan inte avgöra vad som är en bra inspelning av Mozart eller en dålig. Läser jag en bok så vet jag från första sidan om den har de litterära kvalitéer som jag kräver för att lägga ner tid på den. Har den inte det så slänger jag den nerför trappan. Handgripligen för att jag känner mig förolämpad över att författaren i fråga har fräckheten att ge mig litterärt undermåliga bokprodukter att läsa medan sömntabletten verkar.

Vad det gäller musik har jag ingen som helst koll. Bara det är Mozart så räcker det.

Jag vill inte att det ska vara sång. Dels för att jag inte tycker om Trollflöjten, Papageno och Papagena, dels för att det inte går att koncentrera sig på annat när någon högljutt sjunger en text till musiken.

Beethoven går inte alls.

En tid i mitt liv, det var i mitten på mitt andra liv, lyssnade jag bara på Beethoven spelad av Glenn Gould. Det var mitt livs olyckligaste tid och det enda som hjälpte var Beethoven på högsta volym med Glenn Gould.

Tio år med Beethoven och Glenn Gould. Och ingen förklaring till varför just Beethoven och varför just Glenn Gould. Ingenting annat hjälpte.

Sedan dess tar jag aldrig fram Glenn Gouldskivorna. Det går inte för att jag slängde allihop när jag flyttade från lägenheten där Kjell och jag hade bott i tio år.

Jag slängde dem inte i vredesmod eller kärlekssorg, utan för att de var gamla raspiga vinylskivor som jag hade spelat sönder.

Nu har jag – tack vare Kjell – dem alla på CD men spelar dem sällan. För när jag gör det ligger jag på golvet och storgråter år efter år i en liten lägenhet på Kammakargatan i Stockholm, inte den vackra delen av Kammakargatan som ligger mot Johannes kyrka, utan ett hemskt och mörkt kvarter inte långt från platsen där Olof Palme mördades.

Ingenting tar en människa tillbaka i tiden så som musik.

En doft gör det också, men en doft kan man aldrig återkalla på det sätt man gör när man lägger en CD-skiva i en CD-spelare och tiden exploderar.

Min pappa åt fort. Det har han gemensamt med den store poeten Tomas Tranströmer.

Om jag minns rätt skriver Tomas Tranströmer det i en självbiografisk bok som kom ut några år innan jag flyttade från Sverige. Boken kom bort i flyttningen, den var med i den IKEA-kasse med svensk lyrik som blev stulen i trappuppgången under min sista natt i Stureby, men borta är den. Som mina Montblancpennor och allt annat som jag oavbrutet förlorar.

Att Montblancpennorna är borta sörjer jag varje dag.

Båda hade jag fått som litterära priser och den ena hade mitt namn ingraverat i guldskrift. De var den största och tjockaste sorten av Montblancs reservoirpennor, den som kallas för Meisterstück.

Den med mitt namn hade jag tappat en gång förut. När jag fortfarande bodde i Stockholm, jag sörjde den men hade i alla fall kvar den andra. Pennan med namnet var borta i nästan ett år, sedan blev jag genom mitt förlag kontaktad av en ung kvinna som hade hittat den i snön på gatan vid Vasaparken. Hon hade varken tänkt på att den var värdefull eller på att mitt namn stod på den. En dag kom den unga kvinnans mamma på besök och fick se pennan, kände igen mitt namn, listade ut vilket förlag som ger ut mina böcker och på så sätt fick jag tillbaka reservoirpennan.

Jag lovade mig själv att vara mer rädd om saker jag är angelägen om att inte förlora, och nu är den lika borta som Tomas Tranströmers bok, där jag har för mig att det stod att han åt fort när han var ung.

Ingen äter så fort som Tranan.

Så minns jag att han skriver.

Om det är korrekt eller ej hör inte till saken som är att min pappa åt så fort. Trots – eller tack vare? – sin överklassuppfostran hade min far väldigt dåligt bordsskick. Scott Fitzgerald, som skrev Den store Gatsby, och som – om man ska tro den boken – var fascinerad av överklassens beteenden, det är Scott Fitzgerald som har sagt att de rika inte är olika oss andra, de har bara mer pengar, Scott Fitzgerald har någonstans beskrivit hur en rik flicka fimpar sin cigarett i resterna av ett ägg på sin frukosttallrik med ”the very bad manners that only the very rich can afford”.

Min pappa var inte mycket rik. Jag tror inte han brydde sig så mycket om pengar, i vilket fall var han inte lika besatt av pengar som jag är. Att skillnaden på de rika och oss andra är att de har mer pengar räcker som skillnad för mig, det är den skillnaden som bara ökar och ökar och det är inte något som man kan avfärda med ett bara som Scott Fitzgerald gör. Om han nu gör det. Lång erfarenhet gör att jag misstror min förmåga att återge citat korrekt ur minnet.

Varje gång jag har lyckats kontrollera ett citat har det varit fel.

Därför har jag slutat kontrollera citaten.

Min pappa åt fort, sedan pruttade han kraftigt utan att be om ursäkt och nu är han död. Det ena har inte samband med det andra, men det råkar ingå i den godtyckliga summering jag gör av min far just nu.

Han var en av de få män i mitt liv som har haft körkort. Tyvärr. När han körde min förste man hem från BB efter förlossningen när vi fått vår dotter var jag säker på att nu blir hon faderlös. Att jag själv alltid var på vippen att bli det, tänkte jag inte lika mycket på. Han körde som en dåre.

Minnesbilden av honom vid ratten är att han tittade på ratten när han körde. Han körde fort och utan något som helst samband med omkringvarande trafik. En gång åkte han fast för fortkörning, han kanske åkt fast flera gånger, han borde ha gjort det, men den här gången är den gång jag vet om. Han slapp böter och kom undan med en väldigt liten tillsägelse för att han hade bråttom till flyget.

Sådan var polisen i Jämtland när jag var barn.

Min far bet i ett äpple på ett väldigt karaktäristiskt sätt. Han satte tänderna i skalet så äppelsaften sprutade och tog i stort sett hela äpplet i en enda tugga.

Det gör inte Åsa när hon äter äpplen, inte alls. Men hon har ett sätt att hålla i äpplet och att närma tänderna till skalet som är exakt samma vår fars.

Vi växte inte upp med vår pappa, Åsa inte mer än jag, och när jag biter i ett äpple så gör jag helt annorlunda. Det är alltså inte härmning som gör att Åsa biter i ett äpple på exakt samma sätt som vår far, det är inte miljöpåverkan utan ren genetik.

Vi är genetiskt genommanipulerade

En gång i ett av mina tidigare liv var jag med i en programserie som hette Nyfiken på i Sveriges Television. En vid den tiden mycket känd TV-personlighet som kallades Ulven intervjuade människor som han enligt programrubriken var nyfiken på.

Det första han sa till mig inför programmet var att jag inte skulle vara rädd för att upprepa sådant jag hade sagt förut.

"Det är ändå ingen som minns", sa han och att om de mindes så mindes de inte var de hade hört det.

Jag blev också uppmanad att vara så tydlig som möjligt, så entydigt tydlig det någonsin gick. Det jag skulle visa upp var det med mig själv som var tydligast. För att fungera i TV var det nödvändigt att förenkla sig, göra parodi på sig själv, bli karikatyr. Även om Ulven inte uttryckte det exakt så.

Jag följde hans råd och blev en så kallad kändis.

När jag åkte tunnelbana slog medresenärerna ihop händerna i förvåning och utropade:

Det är ju du!

Själv var jag väldigt tveksam och det är jag fortfarande. Jag lever i ett tillstånd av permanent tveksamhet om vem jag är och för varje dag som går intresserar det mig allt mindre. För varje dag blir jag mindre och mindre, medan världen omkring mig växer i all sin vidunderlighet och min barndom med den.

Jag hörde ett program på radion med människor som skriver dagbok. Som inte skriver för att publicera, men för att säga sin sanning till sig själva.

De intervjuade sa – flera stycken sa samma sak – de sa att de skrev för att det var så mycket lögn överallt att någonstans ville de att någonting skulle vara sant.

Det handlade om den sortens dagböcker som man låser med ett litet lås och bär med sig nyckeln, journaler som ens mamma inte får se. Hemliga dagböcker.

Män skriver inte den sortens dagböcker, trodde jag i min fördomsfullhet, men det visade sig att det fanns män som gjorde det.

Programmet höll på i flera timmar, det sändes i den franska radiostationen France Inter. Andra timmen av programmet handlade om släktkrönikor, att en släktkrönika oftast var en kollektiv sak, att flera personer i en släkt började forska efter varifrån familjen kom släktled tillbaks. Att man tog reda på varifrån ens stamfäder härstammade, att man gick ner till familjen Flinta och Barna Hedenhös.

Allt i programmet hade handlat om privata skrifter, texter skrivna för sin egen skull, ingenting avsett för publikation. Tills plötsligt någon sa att när en person i en släkt publicerar sin personliga version, sin så kallade självbiografi, att när det händer så tas det aldrig emot positivt i familjen.

För att den som skriver sin så kallade självbiografi, den som tar ordet på det sättet, den som skriver sin självbiografi tar ordet från sin omgivning.

Vad man än publicerar så tar man upp plats i andras liv, den som publicerar gör anspråk på andras tid och uppmärksamhet, men den som publicerar så kallat självbiografiskt material den gör något ännu anspråksfullare.

Till det som händer påhittade personer i romaner och noveller finns det inga vittnen, eller rättare sagt – vittnena är lika påhittade som huvudpersonen och lika ofarliga.

Men vittnena till ditt liv, de som har känt de människor du nämner i din så kallade självbiografi, de har sin egen version och den kan aldrig sammanfalla med din.

Det är omöjligt.

Bara du själv ser världen som du.

Det är därför det är bättre att skriva romaner, noveller, pjäser, filmmanuskript för hur personlig du än är i en påhittad historia, hur mycket mer du än lämnar ut av dig själv i en roman, så slipper du vittnena.

Och även om vittnet säger att du hade en rutig klänning och du vet att du hade en prickig – vittnet har lika rätt som du.

Alla har rätt.

Jag ska från och med nu enbart hitta på.

Bodil september 2004

Jag var alltid förkyld. Låg med huvudet bakåtlutat över soffkanten och fick näsdroppar som rann från näsan genom näsgångarna och ner i svalget.

Den otäcka smaken av näsdropparna är vad jag minns mest från min barndom. Skulle jag kunna säga, men jag skulle lika gärna kunna säga att det är gullvivans starka eller brunkullans ljuvliga doft som är vad jag minns. Brunkullans intensiva vaniljdoft som gör att den på engelska heter Vanilla Orchid.

Förutom doften av brunkullan, blåsippan, gullvivan och häggen och alla andra blommor som fyllde min barndom med underbara dofter, förutom smaken på all mat som var godare än maten hos Marcel Proust, förutom de otäcka näsdropparna minns jag smaken av en tinktur som moffa köpt på apoteket för att jag skulle sluta suga på tummen.

Den tinkturens beskhet var av ett slag som slog ut allting annat, den var ett tumsugningens antabus som gjorde mig sjuk och förstörd. Men inte sjuk och förstörd nog för att jag skulle sluta suga på tummen. Jag kunde inte låta bli ens om momma såg. Det var ett huvvaligen ståsche, huvva och hur ska det gå.

Hade mommas farhågor slagit in hade jag sugit på tummen än i dag.

Ingenting av allt det som momma oroade sig för besannades. Ryssen kom inte, hölåan brann inte opp, ingen av barnbarnen dog i brusten blindtarmsinflammation, vi kom inte på fattigstugan.

Morfar dog, visserligen dog han, men han blev ändå
åttiosju år.

Det är för att jag sög på tummen så länge som jag har sneda framtänder. Hade jag tillhört en annan generation hade jag fått tandställning men vi hade bara folktandvården i Fåker och en tandläkare som ansågs vara full på måndagarna.

Mamma försökte trösta mig med att det var charmigt med de sneda framtänderna och att jag var lik Doris Day. Min mamma menade väl. Det är alltid de som menar mest väl som åker på de största smällarna. Men vad vet jag om det.
Det är ju bara den som själv råkar ut för smällen som kan bedöma storleksgraden. En smäll som skulle fått en person ur spel kan vara ingenting för en annan, medan en smäll som skulle gått någon annan förbi kan fälla en själv.

Att detsamma gäller för positiva upplevelser borde inte behöva påpekas, ändå gör jag det.

Eftertryckligt.