Jag skulle vilja skriva något fint om hur ljuvligt det kan vara i kvarteren omkring Odenplan när det duggregnar en eftermiddag i oktober. Träden längs Norrtullsgatan med gula löv mot svarta stammar, så färgstarka träd och kontrastrika i regndiset.
Men när jag ska skriva det känner jag mig plötsligt hämmad i skrivandet, iakttagen. Och det värsta och mest hämmande är när det är vänliga ögon som iakttar, då blir kravet störst, då måste man vara som bäst. Varpå det skrivna blir krystat och sämst.
(Inte för att det inte är hämmande när de onda ögonen ser, absolut inte.
Något så illa hemskt som att veta att det man skriver granskas av illvilliga ögon, något så vidrigt och förfärligt finns inte.
Inte i den skrivna världen och det är där vi befinner oss när jag skriver det här.)
Detta har hänt - det kom mail från en gammal vän.
Inte så gammal som jag, men sedan länge vän i det litterära. Som berättar att han läser denna blogg och i sitt mail säger vänliga ord till mig om den.
Vilket gör mig mycket glad.
Det är bara det att nu känns det alldeles omöjligt att skriva naturligt om hur fint det kan vara kring Odenplan en eftermiddag som den här i oktober. När det duggregnar så vackert i Vasastan och jag inte blev nominerad till August igen men fick mitt mail från den litteratursakkunnige vännen med dess finfina ord om det jag skriver.
Varpå jag blev sittande här alldeles stum.