Det regnar i Stockholm, blött, grått, fint regn.
Jag står och stryker.
Tänker.
På sanningar som inte ändrar på någonting.
"Först när man har byggt huset, vet man vad man hade behövt veta för att börja bygga det."
Sanning som går att tillämpa på allting och som inte ändrar på någonting.

Jag har ny mobil.
Allting är annorlunda än på den gamla, det vill säga dumt och dåligt och inte bra.
Men man både hör och hörs bättre i den nya.
Det låter som om både man själv och den man pratar med använder väldigt hög röstvolym.
Ungefär den volym som människor på ute på stan, på samfärdsmedel, torg, i varuhus och annan offentlig miljö, använder när de talar om intimt privata angelägenheter eller avslöjar affärshemligheter i mobiltelefon.
Inte att man skriker, bara att ljudet är väldigt högt.
Min vanliga ursäkt för att slippa långa mobilsamtal för att jag inte hör gäller inte längre.
På den nya mobilen finns i stället en funktion för simulerade samtal som heter Falskt samtal.
Funktionen innebär att brukaren kan spela in en falsk samtalsröst och lagra och ställa in en timer så att det falska samtalet kommer när man har blivit uppringd av någon som man inte vill prata med.
Men att säga att man har ett annat samtal - hur äkta samtalet än är - är ju att säga att den som redan ringt är mindre viktig än den som ringer och det är ju lika fräckt som att säga rent ut att jag vill inte prata med dig.