Finistère någon gång i mitten på 2000-talet, ur Sista boken från Finistère.

Värmebölja heter canicule här, la canicule.
En värmebölja som den här har Finistère aldrig haft, för första gången känner jag mig främmande här.
De infödda likaså.
Finistère ska vara fuktigt, dimma och duggregn - inte torrt och hett som en öken, en bakugn med öppen eld på den brännande hällen som den där min mormor bakade tunnbröd i byn där jag kommer ifrån.
Finistère ska vara vått och vilsamt, disigt och daggfriskt - det är Europas regnigaste region, det var därför jag flyttade hit.
Jag hatar sol.
Sol av bly, säger man här och så är det, en sol av bly vars blytunga strålar det inte går att komma undan.

Trädgården ser ut som ett svedjeland, gräsmattan osar bränt, det är som om en atombomb har slagit ner.
Mullvadarna håller sig i sina tunnlar, så djupt under jordskorpan som det går, det finns inte en enda mullvadshög.
Lagerhäcken rasslar, bladen rasar av bambun, rosornas torra knoppar faller med hårda små smällar mot marken.

Det bästa vore att asfaltera hela skiten, tänker jag.
Vackert väder, säger väderdamen på den lokala TV-stationen med en svepande rörelse över Finistère, vackert väder, beau temps, beau soleil.
Vackert väder. Något så fult. Himlen fult himmelsblå, klipporna fula, stigarna likaså. Fara för bränder i skog och mark.

Till och med havet är fult.