Nere på stan brukar jag säga.
Att jag har varit nere på stan, att man blir det.
Sedan brukar jag klaga på hur folk klär sig, hur de klär av sig i värmen - fläskkorvsfestival på Kungsgatan, brukar jag SMS:a till vänner i Vasastan.
I dag på eftermiddagen är det inte så.
Inga klagomål.
Folk får klä sig bäst de vill, jag ser till och med några - i alla fall en - som hanterar värmen med stil.

Vid busshållplatsen kommer jag i samspråk med en sympatisk dam, vi pratar ivrigt som om vi alltid känt varandra tills vi stiger på.
Men på bussen kommer vi ifrån varandra.
Inget avsked, inget ha en trevlig kväll, ha det bra.
Det känns snopet.
Som om varje möte måste ha sin förutbestämda form: Början först, mitten sen och sist slutet.
Som om någon har bestämt att ordningen: Början först, mitten sen och sist slutet är den ordning som ska och måste bestå?

Det var Godard, filmregissören, som kom på det:
En film måste ha en början, en mitt och ett slut.
Men inte nödvändigtvis i den ordningen.

Godard sa ingenting om att det kunde vara enbart mitt.
Men han pratade ju om filmerna, inte om livet som det pågår medan man väntar på en buss.