Jag skrev ett långt inlägg om boendefrågan men så hände något kusligt med datorn och hela texten försvann.
Boendefrågan består.
Hur vågar alla andra låna så mycket pengar som det kostar att köpa en lägenhet på Söder i Stockholm i dag?
Eller har de fyra miljoner liggande i madrassen eller skräpande i plånboken?
Fyra miljoner kronor för väldigt få kvadratmeter - plats för säng, arbetsbord, soffan, datorerna och platsen är slut.
Man ska ju bo där själv också.

Utgångspriserna är låga, det är lockpriser, men sen stiger det. Som febern på ett mycket litet barn, skrev jag förra gången när jag befann mig i budgivning på en lägenhet jag ville ha; att bostadsfebern liksom det lilla barnets inte är livshotande betyder inte att det inte känns så.
Man måste ju bo.

Att duvan verkar ha rotat sig utanför pizzerian är duvans hemlighet, jag är ingen duva även om det låter väldigt dumt att påpeka det.

I budgivningssammanhang finns ett begrepp som är tak, man ska bestämma sitt tak innan man ger sig in i budgivningen. Och sen ska man hålla sig under sitt tak.
Det funkar inte så.
När budgivningen rusar igång så går den igenom taket det första den gör.
Så får man höja taket.
Tills man hamnar vid smärtgränsen.
Smärtgränsen är ett annat begrepp i budgivningsbranschen.
Min revisor mailade en siffra till mig som hon bedömde som min smärtgräns.
Jag tittade på siffran.
Printade ut den.
Det kändes ingenting.
Så tålig är jag.