Det måste vara minst - MINST - tolv, femton år sedan folk började gå omkring eller sitta på bussar och tåg och SKRIKA om sitt privat- eller yrkesliv i mobiltelefoner.
Jag vänjer mig inte.
Inte jag och inte den äldre dam i figursydd chinchillapäls och den gamle mannen som hoppade högt när en yngre blondin i dyr dunjacka började vråla på bussen, hon startade med ett gnäggande hemskt skratt och fortsatte hela vägen till och med den hållplats där även jag steg av.

Hon fortsatte skrika och skrek så det ekade hela vägen till ICA, jag tänkte att kommer du in och skriker på mitt ICA säger jag ifrån, jag gör det, jag ruskar om henne och kräver att hon ska dämpa volymen eller annars.
Men som tur är går den skrikande blondinen i sin dyra dunjacka förbi mitt ICA och jag kan köpa mina dagligvaror i den butikens relativa frid.