Jag står och stryker, sätter på TVn, hamnar mitt i ett trädgårdsprogram, trädgården är Chateaubriands trädgård.
En sentida (nutida?) släkting till René de Chateaubriand
läser högt ur Memoires d´outre-tombe, han läser exakt samma
stycke som jag citerar i Sista boken från Finistère.
Att släktingen läser på franska behöver väl inte sägas, men
vad vet man.
Så här står det i Sista boken från Finistère, översättning
Anders Österling:

"Jag är fäst vid mina träd. Jag har tillägnat dem elegier, sonetter och oden. Det finns inte en som jag inte har skött med mina egna händer… Jag känner dem alla till namnet som om de vore mina barn. De är min familj, jag har ingen annan och jag hoppas att jag ska vara nära dem när jag dör."

Här står jag i staden där jag inte trivs och stryker medan mina träd står där de står i trädgården i Finistère om inte de nya ägarna har huggit ner dem, eller en storm har ryckt upp dem med rötterna.