En riskkapitalist hotar fly Sverige.
Jag är inte rädd.
Även om det känns väldigt personligt med bilden.
Inte så att riskkapitalisten ser hotfull ut.
Men att han har ett så motsägelsefullt ansikte.
Det var så i SvD Näringsliv 15 maj 2012.
Det är inte jag som har vinklat det antiriskkapitalistiskt.

Språkforum. En dag om läsning och språk på Rival vid Mariatorget i Stockholm, T-bana Mariatorget, den 23 maj. Börjar med Jessika Gedin, sedan bland andra språkforskaren Mikael Parkvall och språkvårdaren Birgitta Lindgren och slutar med mig. Dags att bli nervös. Dags igen.
Foto: Lars Sundh

Jag vill verkligen förstå vad den här mannen säger; jag kan läsa, jag läser, "så nu har vi blivit relevanta på allvar", "bad bank", "bra bank", "dåliga tillgångar" o s v men det är ett språk jag inte förstår.

Reportrar utan gränser, bankgironummer 5567-3818.
Märk betalningen Johan och Martin.

En mycket gammal man hålls med maskiner vid liv på ett sjukhus.
Hans närmaste är hos honom.
Snart måste maskinerna stängas av.
Jag tänker att på en söndag sker det väl ändå inte.
På söndagen tas väl inte så stora beslut.

No no no Dawn Penn

En insändare i svenska dagbladet 9 maj 2012, den sliter hjärtat
ur bröstet på mig.
En avvisning så mycket mera våldsam än nödvändigt.
Det händer hos oss, igen händer det.
Igen och igen.

Men det gör jag inte.
Det är inte författare jag läser, det är böckerna.
Även om författaren är där för att något annat är inte möjligt.
Jag läser This is not a Diary av Zygmynt Baumann, The Notebook, samlade blogginlägg av nobelpristagaren José Saramago och några av Stefan Zweigs resereportage från början av nittonhundratalet.
Att jag läser böckerna på engelska är för att jag ännu inte kan världens alla språk.

73 procent av svenska folket anser att inkomstskillnaderna
i Sverige är för stora.

Jag har tidigare på denna plats noterat hur Arlanda Express far fram, Jacob Bursell håller koll, SvD Näringsliv måndag 7 maj.

Efter gårdagens sista uppläsning ur Prousts På spaning efter den tid som flytt känner jag mig språkligt motiverad och lyft.
Jag ser språk och litteratur i ett större perspektiv och blir alltså inte galen på genusbesatta personers irrvägar.
Jag känner ingen, varken kvinna eller man, som använder uttrycket "man ur huse", och "huse" är lika formellt förlegat (om än vackert) för mig, som någonsin "man" för den genusinriktade som bestämt sig för att säga: "Man och kvinna ur huse".
Jag har andra problem.
Som varför textutdrag ur tidningar alltid blir suddiga på bloggen när de är skarpa och perfekta i bildbiblioteket.

Jag skulle kunna samla mina Sarkozytexter till en anti-sarkozy-bok, det är möjligt att det är tack vare mig som Sarkozy inte längre är president i Frankrike.
Och vad gäller Hollande, inte är det för mediamässigheten, karisman och vältaligheten som han blivit vald, det måste vara för idéerna och att franska folket fått nog av Sarkozy och hans bling-bling-fru.

Tack vare Jean Claude Arnault har det - i hela världen unika och enastående - Proustprojektet fått sin bestående form i Tiden, alla proustögonblick samlade i minnet hos dem som deltagit, publiken oavskiljbar från helheten.
Sidolånga meningar med inskjutna bisatser, parenteser, franska namn och tankegångar, det läser sig inte självt, utan publikens medverkan blir det bara ord.

Proust skriver att det är nervmänniskorna som står för konsten i världen, violinisten Christian Bergqvist och pianisten Love Derwinger och Jean Claude Arnault är alltså nervmänniskor på toppnivå.
Att jag är den värsta nervmänniska jag råkat ut för annullerar inte Prousts påstående om att nervmänniskorna står för konsten i världen; vore det inte för mina nerver skulle jag kunnat stå för min del av konsten i världen.
Men nu är det som det är.

Söndagarna med Proust är slut, men Forum finns kvar.

"Klassiskt med Proust - grande finale!"
Följetongen "Klassiskt med Proust" är ett forumprojekt som inleddes 2001.
Nu, elva år senare, avslutas läsningen av hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt.

Den första söndagen med Proust var den 18 februari 2001.
Medverkande författare då var Gunnel Vallquist (introduktion), Per Wästberg och Katarina Frostenson (högläsning)
Musiker: Tobias Ringborg (violin), Love Derwinger (piano)
Musik: Saint-Saëns Violinsonat
Konst: Ola Billgren “På spaning, bilder om Marcel Proust"
Sedan dess har ett hundratal författare och ett tjugotal skådespelare läst.
Med söndagens läsning blir antalet Proust-föreställningar 187 stycken.

Läspartierna har Forums Cecilia Åhgren valt; det är inte bara att bryta loss en textbit ur flödet, göra paus, och sätta igång igen. Utan dramaturgi blir det inte bra och för dramaturgin har Cecilia ansvarat.

Jean Claude Arnault står för helheten, det är Jean Claude som är initiativtagare till - och drivkraft bakom – det helt otroliga och unika Proust-programmet och all annan formidabel och fin och kulturell verksamhet på Forum.

Proustföljetongen avslutas på söndag den 6 maj kl 15.
Bodil Malmsten läser de sista sidorna av den sista delen Den återfunna tiden - Love Derwinger, piano & Christian Bergqvist, violin.

FORUM Nutidsplats för kultur
Sigtunagatan 14, 11322 Stockholm
Tel: 08 34 25 41
e-post: forum@bredband.net

Är det ett skämt, är det ironi, är det en sketch?
Jag vet inte, you tell me.
(Och samtidigt varför tidningsbilderna blir så suddiga när de är skarpa i bildbiblioteket.)

Bengt Göransson i HD.
Inte Högsta domstolen utan Helsingborgs Dagblad.

För en gångs skull, ett uppslag i tidningen som inte informerar om världens beständiga tillstånd av elände. Unga ingenjörer vill bygga broar.

Det här händer inte på första maj.
Det är den 14 maj 1931, det är skotten i Ådalen, det är Kristi Himmelsfärd.
Där färdades han till himlen för gott.

I dag är det den 1 maj 2012.

Det finns inget samhälle, men klassamhället är kvar.

Den här veckan kom det en tidning för rika, Money, med morgontidningen:
"Aldrig tidigare har det funnits så många förmögna människor med stora tillgångar i Sverige."
Dem känner inte jag.

Skotten i Ådalen, den 14 maj 1931, det är en Kristi himmelsfärdsdagskatastrof som aldrig tar slut.
Det är militära kulor, som dödar fem jobbare i Ådalen som demonstrerar mot sänkta löner, för några ören mer att leva på.

Iris Wedin, en överlevande från Kristi himmelsfärdskatastrofen i Ådalen, det är 2006, hon berättar i DN om det som hände den 14 maj 1931:
"Det var en vacker dag.
Hela luften var fylld av spänning. Jag letade efter min man. Sedan började det plötsligt knalla och skjuta. Min man kom emot mig med utsträckta armar. Jag tänkte så här är det att bli ihjältrampad, men till slut kom jag upp.
Det var hemskt att se när de döda och sårade bars förbi.

Forts Iris Wedin:
"Tänk dig om de som hade pengarna och makten då hade fått fortsätta att göra precis som de ville. Hade de fått igenom sin lönesänkning med fyra öre, från 1:18 till 1:14 i timmen, så hade de fortsatt steg för steg.
Nu är ju allt mer organiserat, med arbetslöshetskassa och allt sånt där med regler för arbetsplatserna."

Lennart Helsing, 92:

"...jag har faktiskt tänkt tanken att den här boken kanske är det sista jag gör. Fast så tänkte jag om min första bok också."

"Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl..."

Jag tänker på Stig Dagermans dagsedel och på mig själv, att jag kanske gjorde en annan människa väl häromdagen och om det var värt det.

För ett par veckor sedan gav jag en intervju, inte gav, jag blev rånad på den, orkar inte förklara, är fortfarande i chock och nu undrar jag om chocken kan balanseras av det som hände efteråt.

Det kommer ett brev kommer med pappersposten från en ledsen människa som vill veta namnet på den medicin som, enligt vad som framhävs i den så kallade intervjun, får mig att kliva ur sängen på morgnarna.
Jag skickar namnet på medicinen i det frankerade svarskuveret och hoppas att jag i och med det har gjort en annan människa väl kan stilla min häftiga själ vad gäller intervjun.

Oro för den vita duvan i Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag.
Det är i Malmö, där stadens numera pensionerade fågelvårdare Lennart "Silvertärnan" Blomquist säger att sjukdomen började spridas i höstas.
"Smittade fåglar verkar yra och uppträder konstigt. När de ska picka i sig frön missar de ofta."

Solidaritet.
Stöd Johan och Martin.
Skicka pengar.
Böcker.
Skriv brev.
Gör något.

Stig Dagerman:
"Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl."

En annan människa, två, några stycken, något kan du alltid göra, någon kan vi alltid göra väl.

Säg ifrån! är Stéphane Hessels pamflett om allas vår möjlighet att göra motstånd, att säga ifrån.
Hessel var motståndsman under nazisternas ockupation av Frankrike.
Det är andra ockupationer nu, säger Stéphane Hessel. Det är annat vi måste göra motstånd mot och säga ifrån om.


Arbetslösheten; säg ifrån om förnedringen av arbetslösa med löjliga kurser som inte leder till några jobb.
Säg ifrån om låglöner till dem som vårdar våra gamla och sjuka.
Säg ifrån om att nån måtta får det vara på den måttlösa girigheten hos företagsledare och styrelser.
Säg ifrån och låt överflödet från de oproportionerliga vd-lönerna och styrelsearvodena, låt överflödet sippra ner till dem som gör jobbet på golven, de tunga lyften i äldrevården.

Säg ifrån om att företag som tjänar pengar i Sverige, på Sverige, ska beskattas i Sverige, det är våra pengar.
Ta fast tjuvarna.

Var så vänlig.
Vänlighet inte våld.

SKICKA brev på engelska.
SKICKA böcker men allt måste vara på engelska, BIFOGA en vänlig rad till den som är ansvarig för posten, eller allmänt ansvarig vakthavande chef.
Just do it.
Skicka pengar till hjälp åt Johan och Martin genom Reportrar utan gränser.

HOW TO LIVE är en bok om Montaigne, femtonhundratalsfilosofen, ännu en biografi över Michel de Montaigne. Ännu en onödig bok om Michel de Montaigne, jag köper den mot bättre vetande, Montaigne har ju redan sagt allting och mycket bättre själv.
Men Sarah Bakewells HOW TO LIVE, A Life of Montaigne in one question and twenty attempts to an answer, visar sig vara nödvändig för varje montaignenörd, alla vi som snöat in på Montaigne och inte tröttnar på att hoppas på nödvändiga böcker om Montaigne.

"It should persuade another generation to fall in love with Montaigne", Sunday Times.
Om den svenska medelklassmoderatsossegenerationen som inte vet på vilket ben den ska stå, skulle falla för Montaigne - vilken underbart fall det skulle bli för Sverige.

Sarah Blakewell fann - och föll för - Montaigne när hon var i desperat behov av något att läsa på en tågresa och det enda som fanns i engelsk översättning var en billig utgåva av essäerna, där hon fick bekräftelse på "the Montaignian truth that the best things in life happen when you don´t get what you think you want."

"Det bästa i livet händer när man inte får vad man tror att man vill ha."

Foto: Tom Hedqvist

"Systemet blev mer generöst än vi tänkt."
Det är pappan till vårt svenska pensionssystem i SvD lördag 14 april 2012.
Ett råd från pappan till vårt svenska pensionssystem till dem som inte har tjänstepension (och alltså får väldigt låg pension), är att de får skaffa ett jobb där de har tjänstepension eller spara själva.

"För den som vill gå i pension vid 65 innebär det självklart en låg levnadsstandard".

"Självklart", säger pappan till vårt svenska pensionssystem, som inte ser ut som om han har en susning om hur det är att ha en låg levnadsstandard.

Klyftan mellan fattiga och rika ökar, så är det. En annan ökande klyfta är den mellan makthavare utan markkontakt och människorna på marken.

En vd för ett teleoperationsföretag säger:
"För många är mobilen det viktigaste man har."

Pappa T har fortfarande inte fått jobb,
det är alldeles stopp.
En dag i garderoben råkar han på familjen Mopp.
Barnen Mopp, det är dom rosa som ser ut som muppar.
"Mupparna", tänker pappa Tejp, "jag måste berätta för mina barn om Mupparna!"

Mamma och pappa Mopp,
dom har jobb.
Folk, det vill säga människor, kan göra avdrag för hushållsnära tjänster så mamma och pappa Mopp har massor med jobb.
"Synd man inte är mopp"!, tänker pappa T.

På söndan står mopparna och torkar i garderoben så pappa T hämtar hela familjen så dom får träffa familjen Mopp.

Trillingarna vill busa med moppbarnen, Mupparna. Men Mupparna, dom busar bara om Grön får vara med.
Det tycker trillingarna är segt.
Men dom får ge sig och Grön får vara med.

Mammorna och papporna Mopp och Tejp tycker det är skönt att träffa sådana som är annorlunda än dom.
"Hur är det att vara så lång"?, frågar mamma Tejp.
"Vad är lång"? säger pappa Mopp
och sen skrattar dom allihop.

Jag ser att David Foster Wallace mästerverk Pale King kommit på svenska.
Blek kung.
Det låter blekt.
Den hade väl kunnat få heta Pale King.
David Foster Wallace skriver om tråkighetens stora blekhet vid skattemyndigheten i Peoria, Illinois, han beskriver tråkigheten på ett genomlyst och kärleksfullt sätt. Som Primo Levi när han skriver om sitt arbete som kemist, sin forskning för att förstå och hantera vad det är som får målarfärg att torka.

I dag börjar rättegången mot massmördaren i Norge. Det outhärdliga ska granskas, ett rättssamhälle ska göra sin plikt.
Det är det stora olidliga i dag.

Det lilla är att min bok, Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, kommer ut.
Varför jag aldrig läser recensioner står i boken:
”Börjar jag se mig utifrån kan jag aldrig skriva, tala, leva mer.”
Men det är en känsla och hur stark än känslan är - det är inget faktum
som det stora olidliga de anhöriga till offren för massakern i Norge måste leva med.

Sveriges arbetsmarknadsminister säger:
"Vi har mött arbetsgivarna på deras planhalva utan att de har responderat i särskilt hög utsträckning."
Planhalva?
Responderar?
Responderar.
"Den svenska modellen bygger på att vi har ansvarsfulla parter, som tar ett större ansvar för dem som är med just för stunden."

Va?

Varför är världslitteraturen så självupptagen och mesig?
Den svenska precis som den engelska och amerikanska.
Vi drunknar i jag.
Inte minst jag.

Det var på Stockholms Stadsteater för några år sedan, en pjäs som heter Nakna damer på nedre botten mittemot, Vanna Rosenberg spelade Emma, elva år. Eller tolv, jag kommer inte ihåg om det sägs i pjäsen.
Vad jag kommer ihåg är hur underbar Vanna Rosenberg var.
Och givetvis är.
Men nu är det Emma jag kommer ihåg:

"Skilsmässor, det är så mycket skilsmässor bara för att folk gifter sig så besinningslöst. Mina föräldrar har bestämt sig för att inte skilja sig, de biter ihop.
Det är bra gjort, jag hoppas de klarar det.
Inte för mig, inte för min och mina bröders skull, vi finns ju, oss går det ingen nöd på.
Nöden, den går på andra, men inte på oss.

Vi är priviligierade, jag är ett beskäftigt borgarbarn, en besserwisserborgarbracka, mig gör det inget så länge jag själv
vet vem jag är.

Jag vet allting som jag kommer att veta.
Kunskap.
Inte information, information - det är bara att slå upp, det är bara att Googla.
Det jag vet som jag alltid kommer att veta - det är hur det är.
Skiftande och konstant. Och att det bara är jag som ser världen som jag ser den.

"Det tydligaste uttrycket för vishet är en ständig glädje, ty vishetens tillstånd påminner om tingen bortom månen: evig klarhet."

Ständig glädje! Det tror jag inte ens Montaigne kände jämt.

Jag ligger i mörkret och hör på trafiken.
Vi bor inte så långt från Kungsholmens brandstation, på Hantverkargatan, jag hör brandbilarna susa förbi.
Just nu brinner det någonstans, men brandbilen är på väg.
Jag tycker inte att det är barnsligt att tänka på det.
Att brandbilen är på väg. Ambulanserna.

Och om dom som det brinner hos har tur kommer brandbilen fram i tid och dom blir
räddade.

Deras saker kanske brinner upp, deras lägenheter, men det viktigaste är ju deras liv. Att de blir räddade.

Jag bara ligger och känner så starkt att jag är del av allting.
Att jag tar in allting men också - parabolmässigt - sänder ut.

Jag känner att jag är jag och att allting inte skulle vara allting om inte jag låg här och var min del.

Jag ligger och känner att jag är levande.
Den här känslan av att jag expanderar,
att jag finns.

Jag är en egen planet här - jag expanderar.

"There’s a hole in your hat, mister Smith."
"A hole in my hat?"
"Yes a hole in your hat."
"A hole? In my hat?"
"Yes! How else could you put your head in it!"

Varifrån, när och vem?

En sak som slår mig vad gäller det franska presidentvalet - ça me frappe heter det på franska, it strikes me på engelska; samma brutala uttryck, att det är något som slår en.

Det som slår mig med det franska presidentvalet är att om socialisterna vinner är det för budskapet i vallöftena, för visionerna.
Inte är det tack vare deras kandidat till presidentposten, François Hollande, en så karismabefriad presidentkandidat har aldrig setts.
Vinner socialisterna är det trots Hollandes tråkighet, men för de samhällsuppbyggande idéerna - upprustning av skolväsendet, beskattning av Frankrikes rikaste, arbetstillfällen för ungdom med äldre som mentorer och så vidare.

Nicolas Sarkozy har jag aldrig sagt något gott om. Nu fiskar han röster från yttersta högern och får stöd av omdömeslösa skådespelare som Gérard Depardieu, jag hoppas av hela mitt hjärta att Sarkozy förlorar.
Jag kommer ändå att tycka synd om honom.
Jag vill att han ska förlora, jag vill inte tycka synd om Sarkozy, det blir som det blir som det blir, jag kommer att tycka synd om Sarkozy.

Tjugosju näringslivstoppar, industriledare, pampar har skrivit brev till finansministern om hur godtyckligt de tycker att de blir behandlade.
De tycker inte att Skatteverket är kompetent att lägga sig i deras interna skuldförhållandens ränteavdragsbegränsningar.
Det är godtyckligt, skriver det tjugosju. Eftersom de interna skuldförhållande är så krångliga som de måste vara för att vara anpassade till och i fas med global konkurrens, så är det bara de själva, de tjugosju, som kan klura ut hur beskattningen ska gå till.

Skatteverket kan aldrig fatta omfattningen av krångligheterna med skuldförhållanden inom en koncern.
Det kan bara de som styr koncernen, det vill säga de tjugosju näringstopparna och får de inte beskatta sig själva enligt internationell överkommelse bakom sina skatteparadisparaplyer, då är det godtyckligt.

Välkomna till verkligheten, tomtegubbar!
Godtycklighet är det, slumpen styr, man måste ha tur.

Turen att hamna hos en handläggare som fattar på Skattemyndigheten
Försäkringskassan
Arbetsförmedlingen
Hemtjänsten
Larmassistensen
Kommunalförvaltningen
Migrationsmyndigheten

Alla vet det. Everybody knows.

Påskliljor - daffodils - slår inte ut.
De exploderar.
Blommar och blommar ut.
Nu blommar de.
Och doftar daffodil.

"Kompensationen på knappt 500 000 kronor för 36 månader betalades ut i förskott."

Knappt 500 000, hur knappt är det?
"Är det rimligt", frågar journalisten på SvD Näringsliv, "att ett tågföretag som ska uppmuntra tågresande betalar för vd:s privata bilkörning?"
Summan av svaret är att de privilegierade är priviligierade för att de är privilegierade.
"Det skulle ha varit ett månadsbelopp i stället", enligt den nye ordföranden.

So as sure as the sun will shine
I’m gonna get my share right now, what’s mine
And then the harder they come
The harder they fall, one and all
Ooh, the harder they come
Harder they fall, one and all

You wish, Jimmy Cliff, vi får inte vårt och de som har faller inte hårt, de har fallskärmar, de svävar och landar hur mjukt som helst.

Pappa Tejp väntar i väntrummet på arbetsförmedlingen.
Det går att beställa tid på internet eller e-posta handläggaren, men familjen Tejp har ingen dator.
Pappa Tejp måste få ett jobb så familjen kan ha sådant som alla andra har.
Väntan, ängslan och hopp om att det ska vara en snäll handläggare.
"Allting hänger på handläggaren", tänker pappa Tejp, "men vad betyder det egentligen - handläggare?"

Det är två handläggare!
Pappa Tejp blir nervös, börjar babbla om barnen, att han måste få ett jobb, han krånglar till det.
I stället för att lugnt visa sina betyg, han var alltid bäst i klassen på att tejpa. Men betygen ligger hemma i en ljusblå plastmapp, bortglömda.

Snart är det påsk och handläggarna kan köpa påskgodis till sina handläggarbarn.

Stackars pappa Tejp, han har inte råd med minsta chokladägg med marsipan inuti till sina fem stackars tejpbarn.
Det blir inga påskägg i år.
"Jag måste få ett jobb", säger pappa Tejp.
Vi håller tummarna, go for it, pappa T.