Bodil Malmsten

Om risken med listorna


Det bästa med höstens bokflod i Frankrike är att jag inte är med i den.
Så länge jag bor i Finistère vill jag inte att något jag har skrivit ska finnas på franska, jag vill inte bli betraktad som författare, jag vill bli sedd som mig själv vem det nu är.
Men i den svenska höstbokfloden händer det att en av mina böcker är med, så här var det inför julrushen 2006.

"Tre av tio av de mest sålda skönlitterära böckerna i Sverige före julen 2006 har ordet hjärta i titeln.
En av de böckerna är Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
Min bok är nummer fem på försäljningslistorna.
Jag är efter Jan Guillou men före Orhan Pamuk, jag är i mitten, pressad från alla håll.
Så går det till.
Så fort jag kommer till Sverige, i samma sekund som jag landar på Arlanda, i samma ögonblick som jag passerar tullen och Välkommen-till-min-stad-porträtten av kända svenskar är jag inne i tävlingen, jämförd och rankad, jag klarar det inte, jag vill inte – det är en av orsakerna till att jag inte bor i Sverige – jag hatar det men jag kommer inte undan.
Nummer fem!
På Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan är den etta!"

Inlagd 2015-04-21, kl 20:54 | Sport

Om konst

bild
Om litteratur, bildkonst, musik, alla de så kallade sköna konsterna ska man inte prata.
Behöver man prata om ett konstverk är det något fel och det är det stora felet att konstverket inte talar för sig själv.

När jag var ung kunde jag sitta i timmar och se på Rembrandts lilla självporträtt på Nationalmuseum och med jämna mellanrum störas av museiguiderna som informerade grupper av föregivet konstintresserade personer om fakta kring konstverken på muséet, årtal och omständigheter kring.
Som om fakta hade någonting att göra med Rembrandts självporträtt.

Inlagd 2015-04-21, kl 19:47 | Konst

Pappersposten

bild
Efter det att Det här är hjärtat kom ut har jag fått papperspost, så kallade beundrarbrev.
Det är länge sedan min papperspost bestod av annat än räkningar och otäcka meddelanden från Skattemyndigheten. Och så dunsar det plötsligt in handskrivna kuvert med brev från läsare i olika åldrar som förutom att de tycker om min bok har en sak gemensam och det är att alla ber om ursäkt för att de tar sig friheten att skriva till mig. Eller hur de nu uttrycker det. "Du undrar väl vad det är för filur som skriver till någon jag inte känner..."
Nej, jag undrar inte, jag gör det själv och tycker alltså att det är normalt.

Men nu är det inte för att skryta med de fina läsarbreven jag får som jag berättar det jag kommer att berätta här, ett så märkligt sammanträffande att jag överväger att börjar tro på någoning.

Det märkliga sammanträffande handlar om konstverket Girl in Red Dress with Cat and Dog på ett kort som kommer med posten, den sortens konstkort man köper i museishoppar som bekräftelse på att man varit där; konstkortet jag får med beundrarposten är från American Folk Art Museum i New York.
Innan jag somnar läser jag Teju Coles Open City där på sidan 36 i den amerikanska pocketutgåvan författaren står framför Girl in Red Dress with Cat and Dog och tänker att den har lite väl sockersöta detaljer "but they could not obscure the force and beauty of the painting."

När jag vid midnatt i min säng på Södermalm läser om Teju Coles möte med Girl in Red Dress with Cat and Dog är jag tvungen att störta upp ur sängen och kontrollera att bilden på konstkortet är just den målningen och det är det.

Faktum är, jag har aldrig förut sett Girl in Red Dress with Cat and Dog eller hört talas om att den finns. Första gången jag får veta det är den dag jag får konstkortet med posten och samma kväll, i den bok av Teju Cole som jag just råkar läsa, Girl in Red Dress with Cat and Dog bara står där på sid 36.
Så är det, men vad det betyder har jag ingen aning om.

Inlagd 2015-04-20, kl 11:48 | Kommunikation

ur Det är fortfarande ingen ordning på mina papper

bild
PRAKTISK PSYKOLOGI 5

En kvinna skriver till den psykologiske rådgivaren på en aftontidning i Stockholm.
Kvinnan drivs av en fruktansvärd oro, hetsarbetar och kedjeröker, tar piller och dricker. När hon väntar på bussen går hon fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jagande från en konstruerad uppgift till nästa lika konstruerade uppgift kan hon aldrig slå sig till ro och koppla av, finnas till.
Kvinnan lider fruktansvärt av sitt liv, vet inte hur hon ska stå ut. Hon står inte ut.
Den psykologiske rådgivaren ger henne rådet att vara glad över att hon får så mycket gjort.
bild
GAMLA HUNDAR

Man kan inte lära gamla hundar sitta.
Gamla hundar måste lära sig själva eller stå tills de stupar.
Själv måste man lära sig. Att bli lärd går inte.
Var och en kan bara lära sig själv.
Genom ombud går det inte.
Hund eller människa, du måste göra det själv.
bild
NACKDELEN MED ATT VARA DÖD

Det att alla som dör är så goda när det talas om dem i efterhand.
Sådana solstrålar. Alltid ett leende, alltid goda gärningar.
Välgörenhet, spelade handboll med ungdomsbrottslingar, ja, han restaurerade kyrkmålningar.

"Vi blir inte annorlunda för att vi dör", skriver Michel Montaigne.
I och med döden är det slut på möjligheten att bli annorlunda.
Det är därför det är en sådan nackdel att vara död.


Inlagd 2015-04-13, kl 10:27 | Litteratur

Ur Det här är hjärtat


Det här utdraget (med en liten ändring) ur Det här är hjärtat läser jag inte i Dagens dikt i dag lördag 11 april kl 12.01:


Plötsligt
Det är i tunnelbanan
Byte vid Östermalmstorg
Rusningstrafik
Det är nu
Knytnäven i bröstet
Kniven i hjärtat
tvärs genom revbensgallret
Det är du
Det är ju
du

Kroppen
Hållningen
Färgerna
Huvudformen
Halsen
Axlarna
du

Det måste vara du
Det är du
Hjärtat i knytnäven
sträcker sig
efter dig
Kniven dras ut
Vänta
Vänta nu

Se upp för dörrarna
Dörrarna stängs
Det är du

Och så stängs dörrarna
Tåget försvinner
Blir mindre
och mindre
Ekot i tunneln
Det studsar inte
Fladdermössen därinne
Allting är stumt

Perrongens betong
kommer emot mig
Det var inte du
Kniven i hjärtat
Den vrids om
Det kommer alltid
att vara inte du

Inlagd 2015-04-11, kl 09:57 | Litteratur

Långfredag 2005


Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i migbild
På långfredagen är det alltid kallt i Stockholm. Grått och kallt.
Små stackars blad som försöker slå ut på buskar och träd, inte en chans.
Små vassa snöflingor i luften i Vasastan.
Alltid är det så på långfredagen i Stockholm.
Inga tidningar.

När jag var barn fick i Mellersta Norrlands inland och fjälltrakter fick man inte spela kort på långfredagen.
Så gammal är jag.
Det var alltid kallt på långfredagen när jag var barn.
Påskris och starkt ljus, snön låg alltid kvar.
Små barn skulle synas men inte höras.
Och inte synas heller helst.

Långfredagen en mycket melankolisk dag.
Även om man inte är kristen och religiös.
Särskilt då.
Man har ju ingen uppståndelse att se fram emot.

Det finns inget okristligt folk på hela jorden som firar högtider vars orsak de inte tror på lika intensivt som det svenska.
Inte minst jag när det gäller julfirandet.
Hellre ett jesusbarn än ett påskägg, det där med att spika upp sin ende son på ett kors för människornas skull – en människa för vars skull någons ende son blir uppspikad på ett kors vill inte jag vara.

Glad påsk, säger alla.
Jag också.
Det är ju inte orden som räknas utan kommunikationen.

Inlagd 2015-04-03, kl 13:42 | Helger

Det där gamla urtagna hjärtat


"Där hänger på boklådsfönstret
En tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
Som dinglar där på sin krok."
August Strindberg

Att Strindberg tordes vara så sentimental. Hade det varit jag hade jag raderat och aldrig låtit det stå kvar till utgivningen. En vers som den här skulle jag aldrig ha inkluderat i min dikt. Men tänk om det är det jag har gjort.

Inlagd 2015-03-23, kl 12:32 | Litteratur

Jag en pinne

bild
På den tiden jag gick ut och åt hände det ofta att jag gick ut och åt ensam.
Jag hade med mig en bok, det var andra gäster i restaurangen, jag var inte ensam.
Satt där i lugn och ro, ostörd med menyn, ett glas vitt vin, min bok.
Och nu läser jag att ensamätare i dag kallas för pinnar och placeras vid långbord med andra ensamätare och inspireras till samtal om matupplevelser och gud vet vad och jag är glad att mitt liv som pinne sedan länge är förbi och jag slipper tussas ihop med matnördar som bara vill en enda sak och det är att imponera på varandra med sina brylémarinerade fänkålshuvuden i lakrisbuljong i små små koppar.
bild

Inlagd 2015-03-22, kl 10:17 | Bodil

Värre än girighet, forts


Det blev inte så att Pär Boman tog emot den där superlönen.
Om det var på grund av mediauppmärksamheten eller för att hans moraliska kompass gjorde utslag - ingen vet.
I vilket fall avstår Pär Boman från de där miljonerna trots att nuvarande ordföranden i Handelsbanken, Anders Nyrén, inte alls förstår kritiken mot avtalet.
Så kan det gå.

Inlagd 2015-03-20, kl 11:09 | Bodil

ur den första loggboken HÖR BARA HUR DITT HJÄRTA BULTAR I MIG


Det är år 2005. Jag skriver på min roman. Romanen om Johnny, romanen om sveket. Min riktiga roman, mittromanen.
Jag skriver och skriver men hur jag än skriver blir det bara ord och meningar på dataskärmen, utbytbara stycken, mellanslag och skiljetecken att radera ut och ersätta med andra.
Det är musiken som saknas, det som gör att det skrivna blir mer än summan av sina ord.
Jag hittar inte anslaget, tonen – det tveklösa tonfall som går rakt på centrala nervsystemet som musik och träffar mitt i det känslocentrum som, i brist på annat, kallas hjärtat.
Hjärnan är inget problem, den tickar på, det är det bultande hjärtat jag inte kan komma fram till, inte kan nå.
Men jag fortsätter som jag alltid har gjort, envist och utan hopp. Provar jag alla toner måste jag ju en gång träffa den som är rätt.
Ännu ett år har gått.
Jag hittade inte anslaget det här året heller och jag vet inte om jag någonsin kommer att hitta det.
Men vad ska jag göra, jag kan ju inte bara svika Johnny, låta honom dö den värsta död någon kan råka ut för – den att aldrig ha fått bli till.

Om det handlade bara om Johnny, en enstaka person i en enstaka bok som jag inte kan få liv i, vore det bara en enda bok, skulle jag kunna leva med det, men det är inte bara en enda bok.
Det är en av hundratals, tusentals böcker som jag – sedan den dag jag började med det – har skrivit i huvudet och sedan inte har kunnat få ut.
Otaliga är de personer i mina oskrivna romaner som väntar på att jag ska släppa ut dem ur det intiga mörkret och låta dem bli till.
Att jag har givit ut över tjugo böcker är ingen ursäkt.
De utgivna titlarna kommer ut i skenet från de oskrivna, de befintliga böckerna är bara skuggor, dubbelgångare till de böcker jag inte kan skriva – de riktiga romanerna, de centrala verken; mittböckerna.

Jag visste det från början i Jämtlands inland och fjälltrakter lika väl som jag vet det nu när jag sitter vid Atlantens kust i Finistère – jag kan inte skriva min riktiga roman.
Att jag trots insikten om detta livslånga fiasko sitter vid datorn timme efter timme, dag efter dag, år efter år kan verka beklagansvärt, men långt därifrån.
Det är mitt normala tillstånd, man skulle till och med kunna säga att det är lyckligt.

Inlagd 2015-03-12, kl 02:54 | Bodil

ur OCH ETT SKEPP MED SJU SEGEL OCH FEMTI KANONER SKA FÖRSVINNA MED MIG, 2013



La danse

Jag ser dokumentären La danse av Frederick Wiseman. Och grips av en olidlig längtan efter att vara balettdansös.
Men tyvärr.
Det är inte enbart för att jag är för gammal som det är för sent, det var för sent när jag föddes.
Där jag var barn var det ingen som blev balettdansös.
Det kom inga balettdansöser från byar i Nedre Norrlands fjälltrakter och inland på den tiden, det var inte tänkbart.
Operasångerska – det var möjligt, någon sjunger så fint att den får sjunga i kyrkan på första advent och får åka till stan, ta sånglektioner, bli sopran och sjunga på operan.
Men dansös, tåspetsdansös i tyll; det fanns inte.
Inte där jag kommer ifrån, inte då.
Samhällsklass, kön, miljö, storstad, glesbygd – allt som avgör vad som är möjligt där och då, här och nu.

Inlagd 2015-03-10, kl 03:29 | Bodil

Värre än girighet


Saxat ur Jan Almgrens artikel i SvD Näringsliv i dag den 10 mars.

Ilska över Bomans superlön.

"Häpnadsväckande."
Det är Fjärde AP-fondens kommentar till Pär Bomans superlön som ny ordförande i Handelsbanken.
Pär Bomans ersättning på 11,2 miljoner kronor är fyra gånger så hög som Marcus Wallenbergs arvode som ordförande i SEB.

Carl Rosén, vd för Aktiespararna, är ytterst kritisk:
"Det här är nästan värre än girighet. Allt som inte uttryckligen är förbjudet är okej i de här herrarnas värld."
Han ser dessutom en oroväckande trend bland de svenska storbankerna just nu. Det handlar om brist på återhållsamhet...
Han tar upp Anders Sundströms uppmärksammade höjning nyligen av Swedbanks vd Michael Wolfs lön med 60 procent och Björn Wahlroos generösa lönekuvert till Nordeas vd Christian Clausen.

Pensionsjätten AMF lyfter fram en annan aspekt.
"Det är anmärkningsvärt", menar man, att nuvarande ordförande i Handelsbanken, Anders Nyrén, belönar sin kommande ordförande genom en specialöverenskommelse som inte har godkänts av stämman...
Anders Nyrén förstår inte alls kritiken mot avtalet.
"Vi är väldigt nöjda med att hitta en lösning som innebär att en av Nordens, för att inte säga Europas, främsta bankmän kommer att verka för en god aktieutvecklilng i Handelsbanken, säger han.
Anders Nyrén blir mycket irriterad när frågan ställs om Pär Bomans "arvode". Han poängterar att Pär Boman är anställd i banken och att det handlar om en lön - inte arvode.
I nästa sekund blandar han själv ihop begreppen:
"Hälften av hans arvode... jag menar lön, är att betrakta som ersättning för vad han gör i banken. Resten av ersättningen handlar mycket om att utöva ägarrollen för de innehavsbolag som finns", säger Nyrén.

Tack Jan Almgren, SvD Näringsliv

Ju äldre jag blir desto argare, jag går omkring med en molande gammaldags vrede över det ökande avståndet mellan över och under.

Resonemangen som förs i den syrefria luft där Pär Boman & co svävar omkring är bortom girighet, bortom bristande återhållsamhet, bortom bristande folkvett, bortom all arrogans.

Förr hände det att patronerna var mecenater som stödde konst och kultur och visade givmildhet mot sina hjon med en liten matkorg till jul.
Det var inte bättre förr, men det var bättre än nu.

Inlagd 2015-03-10, kl 01:14 | Bodil

Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, 2006


Jag har sagt ja till ännu en intervju.
Det är inte möjligt men det är vad jag har gjort.
Med mer tur än vad jag förtjänar råkar jag ut för en väl förberedd, påläst och intelligent journalist, en prydnad för sin yrkesgrupp.
Journalisten, som följt mitt författarskap från debuten 1977 och fram till nu, bekymrar sig över min trolöshet mot litterära kategorier och ställer – utan antydan till försmädlighet – frågan när jag ska skriva en riktig roman igen.
»Dina senaste böcker är vad vi kulturjournalister kallar mellanböcker«, säger journalisten sakligt sammanfattande.
Jag frågar mig när jag ska skriva en mittbok igen.

Jag är på väg att ge upp min litterära verksamhet och ge mig på mullvadarna i min trädgård i Finistère i stället när en enkät från ett litterärt magasin kommer med e-posten.
Det handlar om skillnaden mellan att skriva en blogg och en roman.
En av frågorna är den om det i vår tid har blivit överflödigt att skriva romaner.
Jag svarar, som alltid mycket tvärsäkrare än vad jag är, att det är överflödigt att skriva dåliga romaner.
Att jag själv för tillfället inte kan skriva någon roman över huvud taget nämner jag inte.
Men tänk om det är det här som är den riktiga romanen.

Inlagd 2015-03-08, kl 01:21 | Bodil

Ett litet minne av lamor


Jag minns lamorna vid Huvudsta gård i Solna på åttiotalet.
Det var på den tiden jag fortfarande gick på fest, det var dagen efter en fest, det var höst, det blåste kallt från Mälaren.
Det var jag och en till som varit på fest, vi gick från Kungsholmen mot Solna, över Ekelundsbron, förbi kaninbacken där kaninerna håller till och förökar sig. Kaninerna som enligt vandringssägnen är försökskaniner på flykt från laboratorierna på Karolinska Institutet.
Vi passerar kaninerna.
När vi kommer fram till Huvudsta gård mittemot Traneberg ser jag att det står några lamor och tittar på oss.
Det är lamor och det är oss de tittar på.
Jag vet att jag ser det.
Och att det är åtminstone en till som ser det.
Vi vänder och går hem och dricker örtte och bestämmer oss för att aldrig berätta det här för någon människa och aldrig mer gå på någon fest igen.

Inlagd 2015-02-28, kl 05:51 | Bodil

Bofors 1968

bild
Ur älgarnas liv.
Marianne Höök, 1968

Bofors och fem andra vapentillverkare vill ha liberalare statlig licensgivning för export, läser jag.
Som det är nu får man bara sälja vapen till länder som egentligen inte har något behov av sådana, men absolut inte till dem som kan tänkas ha användning för vapen.

Jag har besökt Bofors en gång. Det var mycket lärorikt.
Först berättade industrins ledande herrar vad de hade för sig och ritade kurvor och diagram. De var alla mycket sympatiska och älskvärda och smålustiga. De talade om hur fina konstruktioner vi gör, de talade om svensk kvalitet och arbetsmarknad och exportmarknad och handelsbalans.
Om man inte hade varit informerad på förhand hade man inte haft en chans att gissa att det var vapen det handlade om. Vad de talade om var en högkvalitativ svensk industriprodukt. I god tid hejdade de sig inför nästa tankeled: vad dessa kvalitetesprodukter skulle användas till.

Det var en lätt schizofren stund men samtidigt något gripande över dessa duktiga disponenter och överingenjörer som inte kunde förmå sig till att tänka tanken till slut.
Vad de sysslade med.
Egentligen.
Jag föreställde mig hela tiden föredragshållarna mot en bakgrund av reportagefilmer, som visade deras produkter i full funktion.

På detta åt vi en förträfflig lunch och sen for vi till skjutfältet, naturskönt beläget i djupa värmlandsskogar med blånande horisonter. Där skulle vi få se provskjutningar med en enorm fält-Haubitz eller vad det kunde heta.
Officeren som var chef för provskjutningen gav sina order. Han såg snarast ut som en jägmästare i tyrolerhatt, hög frisk ansiktsfärg och en positiv inställning till världen.

Någon räknade ur en högtalare nio-åtta-sju…, det brakade till, jorden skalv och horistonten vacklade. Instrumenten registrerade ilsnabbt projektilbana, genomslagsförmåga, avvikelser och så vidare.
Vi tittade med runda imponerade ögon på teknikens alla under och medan vi väntade på omladdning började officeren i tyrolerhatt berätta att ibland förirrade sig älgar ut i den upphuggna skottbanan. I synnerhet på hösten kunde man få avbryta provskjutningarna halva dagar i sträck för att mota bort älgfamiljer ur farozonen. En gång hade faktiskt det förfärliga inträffat att en älgko skadats av splitter mitt framför ögonen på kanonmanskapet. Man hade fått skicka ut folk för att slakta det skadeskjutna djuret.
Alla officerarna och överingenjörerna och teknikerna som stod runtomkring brast här ut i djupt humana beklaganden och vi talade en lång stund om vilka åtgärder som kunde vidtas, för att något sådant inte skulle behöva upprepas. Vi talade om det ända tills omladdningen var klar.

Inlagd 2015-02-25, kl 12:59 | Forntiden

Ur sista loggboken, allt är möjligt


Det är möjligt, den stora förändringen är möjlig.
Rökningen!
Det hände sig att det utgick ett påbud att hela världen skulle sluta röka och det gjorde den.
Folk röker i smyg, men att öppet röka är förbjudet på alla gemensam­ma utrymmen i hela västvärlden.
Att en så stor förändring är möjlig.
Då är allting möjligt.
Ändra världen, säg ifrån!
Förbjud dumhet, girighet, ondska förbjuden.
Måste du vara ond så var det i smyg.
Allt är möjligt.

Inlagd 2015-02-24, kl 04:13 | Bodil

Ur den sista loggboken, påsk


Den sista loggboken Och ett skepp med sju segel och med femtio kanoner ska försvinna med mig finns på bokrean, hårdpärmad med bilder och bokband.
bild
Min första dikt på 22 år, Det här är hjärtat, kommer till påsk.

PÅSK ur sista loggboken

Ingenstans i världen firas kristna högtider med en sådan besinningslös intensitet som i det avkristnade Sverige.
Nu är det påsk, påskägg, chokladharar, lammstek och lax.
Jag står i kö med en inte påskrelaterad vara, vill bara betala.
Paret före mig ber att få ett påskägg inslaget. Ett stort ovalt presentpåskägg till barnbarnen.
Expediten försöker slå in påskägget och knyta sidenband med rosett runt, påskägget borde ligga i en kartong, men paret som köper påskägget vill ha det utan kartong.
Utan varning som ett pistolskott vänder sig frun i påskäggsparet till mig och säger att hon just läser Romain Garys Löfte i gryningen, och vill veta vad jag tycker.
Vad nu?
Romain Gary?
Jag måste ha yttrat mig offentligt, bloggat eller på annat sätt uttryckt något om Romain Gary och nu får jag som det heter äta upp det.
Innan jag hinner svara säger kvinnan till sin man som vore han analfabet.
”Ja, Romain Gary, en författare.”
Varpå mannen med ett äktenskapligt tonfall svarar att han mycket väl vet att Romain Gary var en författare, att det var Romain Gary som skrev Med livet framför sig under pseudonymen Émile Ajar, Med livet framför sig, La vie devant soi, som fick Goncourtpriset, och att Romain Gary är den ende författare som fått Goncourtpriset två gånger, ena gången under pseudonymen Émile Ajar.

Den unga expediteten kämpar med inslagningen av påskägget, gula sidenband på cellofan, det slinter.
Jag står mellan mannen och frun i påskäggsparet, mannen som just vunnit en delmatch över frun, jag vill slänga min inte påskrelaterade vara och gå hem till min bostadsrätt, men det är en kastrull och jag behöver den.
Så jag går inte hem.
Jag står där som en äktenskapsrådgivare utan ett enda äktenskapsråd.

Inlagd 2015-02-23, kl 07:19 | Bodil

Ur den sista loggboken


Att moderna mobiler kallas för smartphone är ett marknadsrelaterat skämt, ett verktyg är aldrig smartare än sin dummaste användare och under min livstid har folk aldrig varit dummare än nu.
Att vi hör varandra sämre med smartphonerna än på jordlinjernas tid är ett delproblem av det stora problemet med sårbarheten och beroendet - vi har ju hela våra liv i mobilerna. Koderna, namnen, adresserna, apparna, redskapen för att hantera våra verksamheter och privata liv.
Förlora din smartphone och du finns inte, så sårbara har vi aldrig tidigare varit och vetat om det utan att göra någonting åt det.

Inlagd 2015-02-23, kl 06:43 | Bodil

Mer ur loggböckerna. Min dödssynd


I samband med en läskampanj baserad på de sju dödssynderna blir sju författare ombedda att välja varsin dödssynd och formulera varsin text för en T-­shirt.
Jag väljer högmod, skriver texten: JAG ÄR BÄST och undertecknar nervöst.
De för kampanjen ansvariga intervjuar mig om min synd.

1.
Vad förknippar du med den dödssynd du tolkat?
- Jag har helt omvärderat det här med dödssynderna.
Vad det gäller mig är högmodet ingen dödssynd, det är en dygd som jag inte har.
Att vara högmodig – det måste väl vara det bästa man kan vara?
Hög och modig, i stället för låg och feg? Motsatsen till högmod, vad skulle det vara?
Lågmod, att vara låg och deprimerad och tycka att man är dålig, att allting man gör är dåligt, att bara finna fel hos sig själv, att vara så skrymmande självkritisk att ingenting annat får plats och allting blir tråkigt och negativt.
2.
Kan du förklara hur du tänkte när du tog fram ditt motiv?
- Jag tänkte inte, det kom helt oövertänkt, hade jag tänkt hade det tagit veckor, hade jag tänkt hade det blivit ett uppdrag med prestationskrav och självkritik.
3.
Händer det att du syndar enligt denna dödssynd?
- Jag har ju sagt att det inte är någon synd, det är en dygd, att vara högmodig, att högakta sig själv, att inte lägga sig platt och be om ursäkt för allting, att vara högmodig är att göra världen en tjänst, det är så långt från synd som man kan komma.
4.
Beskriv gärna en sådan händelse? En händelse av synd.
- Det är när jag har skrivit något överdrivet i säker ton, typ JAG ÄR BÄST, när jag spelar mer högmodig än vad jag är, låtsas som om jag har det eftersträvansvärda högmodet som jag aldrig kommer att hinna få innan jag dör.
Den synd som händer i panikögonblicket är att jag antingen raderar det högmodigt skrivna eller måste ta en Sobril dvs tre. Men att vara tvungen att ta tre Sobril för att man har överdrivit en säkerhet som man inte har i hopp om att få den är ingen dödssynd, inte i mina kvarter.

Inlagd 2015-02-21, kl 04:52 | Bodil

De från norr kommande leoparderna.


Min dikt är under tryckning, jag har gjort slut på alla nyskrivna ord, jag plockar lite i de gamla.
Så småningom kommer eventuellt en samling med alla loggböckerna i en volym, inga bilder bara text.
Man får se.

Här en text ur den näst sista loggboken, De från norr kommande leoparderna. Det är under den världsomspännande krisen 2008.

Den amerikanska regeringen ger hundratals miljarder dollar i stöd till bankväsendet.
Det är inte som förr när ultraliberalisterna alltid vann alla resonemang med att det som var bra med marknadsekonomin var att den reglerade sig själv.
Att jämvikten i samhället skötte sig själv i en marknadsekonomi.
Och den som sa emot blev anklagad för att vara terrorist, anhängare till Baader­ Meinhofligan och med huvudet fullt av planer att spränga allting i luften.

Man tror att när det är kris så är det kris, men inte för de rika.
»Krisen drabbar i huvudsak medelklassen«, förklarar en vd för lyxklocksbranschen i Schweiz.
Att den huvudsakligen drabbar underklassen, så långt kan vdn i lyxklocksbranschen inte se från sin alptopp.

Jag lyssnar på lunchnyheterna i bilradion. Reportern, som är mycket bekymrad över den brant accelererande arbetslösheten i Frankrike, intervjuar en politiker i regeringspartiet, politikern har en underligt munter ton.
»Hur är det?« frågar reportern bekymrat.
»Arbetslösheten som vi har sett öka alarmerande i slutet på 2008, hur kommer det att bli framöver?«
»I början på 2009 kommer det att bli ännu sämre«, svarar politikern i sin underligt muntra ton, »första perioden definitivt sämre«, säger han glatt för att fortsätta med siffror som – efter vad jag förstår av reporterns reaktion – är gravt illavarslande.
Politikern fortsätter med att fastslå att så långt man kan se framöver
år 2009 ser det illa ut. »Mycket illa«, säger han. I samma kusligt muntra ton.
Jag undrar om det är en taktik, låta glad och munter så nyheterna kan uppfattas som goda. Eller att politikern uppfattar arbetslösheten som något positivt, att de arbetslösa blir privilegierade – slipper stiga upp och gå till jobbet, sovmorgon och weekend hela veckan.
Eller också helt enkelt att den här politikern vet att ingen av de arbets­lösa som de illavarslande siffrorna handlar om kommer att vara han.
Och därför låter han så munter. På ett för oss andra kusligt och illavarslande sätt.

Inlagd 2015-02-20, kl 05:52 | Bodil

Je suis suèdoise


Det är i Frankrike.
Jag står och väntar på att posten ska öppna efter lunchuppehållet, klockan är strax halv två.
En fransk man kommer med sina brev. Ser på den stängda dörren, på mig och frågar på något som han tror är engelska om posten öppnar halv två.
Jag har franska kläder, franska skor, jag har bott nio år i Frankrike och innan jag öppnar munnen vet alla att jag inte är fransk.
Det är något i mitt sätt att stå, att se ut, att andas, att vänta, något i mitt kroppsspråk som skriker ut att jag inte är fransk.
»Je suis suédoise«, säger jag. Ursäktande.

Inlagd 2015-02-20, kl 03:52 | Bodil

ur SÅ GÖR JAG


Gatekeeper istället för grindvakt.
Jag läste det nyss i en intervju om bibliotekens roll i nutid och framtid, en bibliotekarie säger att förr var bibliotekarien gatekeeper och värnade om kvalité, nu är det kunderna som styr, det behövs inga gatekeepers på biblioteken längre.

Nu är det kunden som är kung.

Inlagd 2015-02-19, kl 01:52 | Kultur

Den gamla historien om pingvinen


När jag känner mig deprimerad är det första jag gör att kontrollera att jag minns historien om pingvinen.
Så länge jag gör det vet jag att depressionen är tillfällig, jag kommer inte alltid att se allting så svart.
Det kommer att gå över.

En gammal dam hittar en pingvin på gatan. Damen tar pingvinen till polisstationen och frågar vad hon ska göra med den.
»Ta den till zoo«, säger tjänstgörande poliskonstapel.
En tid senare möter polisen den gamla damen tillsammans med pingvinen ute på stan.
»Jag trodde jag sa att ni skulle ta den till zoo«, säger polisen.
»Det gjorde jag också«, säger damen.
»Och nu ska vi gå på bio.«

Inlagd 2015-02-18, kl 09:54 | Bodil

ur KOM OCH HÄLSA PÅ MIG OM TUSEN ÅR från 2007

bild
Någon säger till Majakovskij, den stora poeten, att hans dikter är för tillfälliga och snart ska vara glömda och Majakovskij svarar:
Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se.

Det säger inte jag.
De där tusen åren är inte för mig.
När jag skriver är jag nöjd om jag kan göra det nu.
När jag skriver vill jag röja väg åt det jag försöker formulera, sedan vill jag inte vara med. Sedan får någon annan ta över, sedan är jag redan någon annanstans.
Det är därför den virtuella världen passar mig så perfekt.
I den virtuella världen är jag flyktig och svävande, lätt. Jag kan ändra mig, vända på ett påstående, utplåna det tidigare skrivna och börja om.
När jag skriver vill jag göra det i rörelse, i rymden, på ett moln, på min hemsida.
Alltid hemma men ingen vet var.
Så länge jag håller mig på hemsidan är jag luftburen, ansvarslös, fri.

Hur kan jag då ge mig ner i mörkret, som jag gör när jag skriver en bok?
En bok skrivs alltid under hotet om de tusen åren, att skriva en bok är att skriva sin egen gravsten, det som står skrivet i boken är lagt under evigt lock.
Att skriva en bok är att befästa sin jordbundenhet.
När jag skriver en bok blir jag mullvad, gräver ner mig i underjordiska gångar, villar bort mig i mörkret, hittar inte utgången, kör fast. Blind som en mullvad, detta djur som gör mig galen när jag ser dess spår i min trädgård i Finistère. Men utan uppgift i det stora omloppet skulle mullvaden inte finnas och nu är det så.

Kom och hälsa på mig om tusen år, recension

Inlagd 2015-02-18, kl 08:45 | Litteratur

Ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

bild
Ur den första loggboken, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig.
Att det är den tredje loggboken på bilden är för att jag inte har någon bild på den första, det vill säga jag har, men jag vet inte var den är.

Om resorna.
Att vara i Stockholm är inget problem och ännu mindre att vara i Finistère.
Varandet fungerar, det är resandet emellan som är problemet.
Avresandet från bostaden för att komma i tid till flygplatsen i stället för tre timmar för tidigt, cirkulerandet i de så kallade taxfreebutikerna,
investerandet i krämer garanterade att få min hud att se lika ung ut som jag känner mig, jag känner mig inte ung. Bestsellers som jag hatar redan
i kassan till pocketbutiken, allt är bara fel, jag lär mig inte hantera olägenheterna, står inte ut med förseningarna på grund av sent inkommande flygplan, dimma, strejk samt de förseningar till vilka inga förklaringar ges, jag kan inte resa, åren går.
Blev man inte lovad redan på sextiotalet att det bara skulle vara att be om att få bli beamad från där man var till dit man ville?
Beam me up, Scotty.

SMS från mig på väg från Paris internationella flygplats Charles de Gaulle till inrikesflygplatsen Orly:

8.30: Blr galn! Stillast bilko. Transf sk v 45 min tr MINST 3 tim. D har inte jag!
8.55: Dt hr stillast outh. Aldrig gora om d. Blir 7-k.
9.30: HMSK jvla bilko! Aldrg mr.

»Att ett SMS är så kort ger det en viss poetisk skönhet. Precis som i en haikudikt finns det massor med utrymme för att läsa mellan raderna,
särskilt i de tidigare stadierna av en förälskelse.«. Washington Post.

Inlagd 2015-02-18, kl 08:08 | Litteratur

Ett eget rum ur SÅ GÖR JAG


Var och en arbetsplats enligt sin egen vilja, krav och behov.
Den som vill ha det stökigt har det stökigt.
Den som behöver röka röker.
Alkohol och skrivande, den där rödvinspannan och inspirationen rinner till, den myten är det väl inte längre någon som går på?
I så fall – kör på det.
Charles Bukowski gjorde det. Rödvin och klassisk musik på radion, så skrev han sina dikter.

Skrivplatsen är en personlig sak mellan den skrivande och det skrivna.
Bara den som skriver vet.
Men hur det än är - platsen måste vara värnad från yttre angrepp och påverkan utifrån.
Det inre sköter man själv, tack så mycket.

Inlagd 2015-02-14, kl 07:39 | Litteratur

mer ur SÅ GÖR JAG


DET FANNS INGA FÖRFATTARE DÄR JAG VAR BARN

Så länge jag minns har jag älskat det skrivna, från det jag lärde mig läsa och fram till i dag, jag läser allt.
Skönlitteratur, Schopenhauer, annonser, artiklar på internet, broschyrer, krigsreportage.
Från det jag lärde mig läsa i första klass valde jag läsandet, jag var en livsform med läsandet som kännetecken, från den första bok jag läste var det uppenbart.
Att namnet bredvid titeln betydde att någon skapat personer och situationer, att någon skrivit det jag läste föll mig inte in - hur skulle det ha kunnat falla mig in?
Det fanns inga författare där jag kommer ifrån.

Om någon kommit till byn i Norrlands inland där jag satt vid fönstret med utsikt över Oviksfjällen och läste, om någon sciencefiction-inriktad person sett mig och förutsagt att jag, en dag skulle bli kallad till Bonniers förlag på Sveavägen i Stockholm, att Gerard Bonnier, den legendariske förläggaren skulle lägga handen på mitt manuskript och säga "Vi ger ut den", hade det varit lika bortom, obegripligt och verklighetsfrämmande för mig som om någon påstått att jag var svart som Lilla Svarta Sambo på sparbössan i Söndagsskolan eller att jag gick upp och ner på andra sidan jorden som en kines.
Var tid och plats har sina förutfattade meningar, sina fördomar, sin bild av världen och att det fanns författare ingick inte i min.

Inlagd 2015-02-14, kl 07:26 | Litteratur

från inledning på SÅ GÖR JAG


Det skrivs.
Prosa, poesi, SMS, tidningsartiklar, e-post, facebook, uppsatser, doktorsavhandlingar, bloggar, det twittras.

Böcker ges ut, pappersböcker, e-böcker, rymden viberar av tecken, miljarder mil alfanumerisk kod, tecken och språk som blir nya språk, digitala symboler att tolka till ord.
Det skrivs.

Det skrivna sprids.
Sprids och sprids.
För att skriva måste man kunna skriva.
Så att andra - än man själv - förstår vad det står.

Det skrivna måste fungera, vara tydligt eller avsiktligt mystiskt, inte allmänt och trist, men personligt och, enligt den skrivandes sanning, sant.
Det måste märkas vem avsändaren är utan att man ser det på displayen till mobilen eller förstår det av författarnamnet på boken, det kallas för stil.
Stilen visar vem den skrivande är.
Stilen ska vara den skrivandes stolthet, stil är inte någonting som bara står.
Stilen är jag, den är du.

Det handlar om viljan att skriva och skriva bra, om väljandet av bokstäver och ord, det handlar om tron, hoppet och kärleken till det skrivna och plikten mot.
Plikt låter strängt.
Plikt är strängt och ska vara strängt.
Säg det högt: ”Plikt.”
Säg det i en mikrofon och p-et kommer att smälla som ett revolverskott.

"Ingen projektil kan träffa hjärtat med så förlamande kraft som en punkt satt på rätt ställe".



Inlagd 2015-02-14, kl 07:16 | Bodil

ur SÅ GÖR JAG: Konsten att skriva


Det här är en anekdot som visar hur viktigt det är att veta vad ord betyder.
Det är under en tid i mitt liv när jag blev bjuden på mingelpartyn och tackade ja.
En berömd person i mingelvärlden möter mig, kramas mingelmässigt och utbrister:
”Jag älskar dina kvalster!”
I mingelvärlden är det världsligt – kvalster, alster.
Den som skriver får aldrig göra den sortens fel.
bildbildbildbild
En gammal pianist, Paul Anton Rye, i en av mina många nedlagda romaner, säger om skapande och smärta:
”Fågeln sjunger inte vackrast när hjärtat brister, fågeln sjunger vackrast när den sjunger för sjungandets skull.
Först när hjärtat har brustit färdigt sjunger fågeln bäst.
Så länge hjärtat blöder blir det bara skval.”
Jag kom just på - i skrivande stund, klockan 18.22 den 12 februari 2015 - att det är därför det tog mig fyra år att skriva DET HÄR ÄR HJÄRTAT, min dikt som kommer till påsk. Fast egentligen blöder ju hjärtat fortfarande och kommer att blöda tills jag dör.bild
bildbildbild
Jag har aldrig skrivit en bok, en pjäs, som jag inte under någon period av skrivandet har tänkt lägga ner.
Jag har lagt ner.
De gånger jag lagt ner har jag försökt intala mig att arbetet, de månader, år, jag lagt ner på det nedlagda, inte varit bortkastat.
Men jag vet inte.
Jag saknar mina nedlagda böcker och önskar att någon annan kunde skriva dem åt mig.
Tyvärr fungerar det inte så.
Eller tack och lov.

Inlagd 2015-02-12, kl 06:01 | Litteratur

SPRÅK

bild
När jag gick i skolan i Jämtland på femtiotalet fick vi inte prata jämtska. Varken i klassrummet eller på skolgården.
Sade vi ett enda ord på vårt modersmål fick vi stå i skamvrån eller vi fick ett kok stryk.
Vi hade kunnat göra uppror som man gör i Frankrike, vi hade kunnat ta till de vapen som stod oss till buds – snöbollar och skidstavar, och försvarat vårt modersmål men det gjorde vi inte.
Vi bara stod där i skamvrån och skämdes.
Inte för att jag förespråkar återgången till bygdemål, långt därifrån.
Det finns tillräckligt många språk att försöka uttrycka sig på som det är.

Inlagd 2015-02-10, kl 11:30 | Språk

Informationstext för Det här är hjärtat


Det värsta, inte det värsta men värre än fyra års arbete med en text, i det här fallet dikten Det här är hjärtat, något av det värsta är när man ombeds av förlaget att skriva några rader som kan användas i informationsmaterialet.
Så här blev det:

"DET HÄR ÄR HJÄRTAT är en kärleksdikt, en sorgdikt, en dikt när den orimliga förlust som kallas döden drabbar, den drabbar alla, den drabbade mig.
Jag skriver inte dikter längre men den här dikten krävde att jag skrev den."



Inlagd 2015-02-10, kl 02:40 | Litteratur

VÄNLIGHET


När jag flyttade in för fyra år sedan hade jag glömt att flytta bredbandet.
Fasa för samtalet med internetleverantören, Telia. Väntandet i växeln, bortkopplandet, avogheten hos personalen, siffervalet, uppdelningen i underavdelningar som gör att man aldrig kommer rätt.

Jag drar mig för samtalet men eftersom jag behöver bredbandet ringer jag och får tag på en vänlig handläggare med Norrköpingsdialekt som i vänlig ton frågar vad hon kan hjälpa till med.

Jag blir så chockad att den vänliga tror att jag har blivit bortkopplad.
”Är du där? ” säger hon på sin vänliga dialekt.
Jag tror inte mina öron men säger:
”Jag är här.”

Efter decennier av diversifierad känslokyla från Telia, från före det att jag flyttade till Frankrike och efter det att jag flyttade tillbaka, har jag råkat på en människa.

Flytten av bredbandet beställs, allt är klart på några minuter, klart och tydligt. Uppkopplingen mot servern kommer att fungera så fort jag hämtat ut modemet, säger den vänliga.
"Det låter för bra för att vara sant", säger jag men den vänliga säger att det är sant.

Att jag inte skrev upp namnet, namn och adress, så jag kan skicka blommor, böcker, choklad, jag bara tackade och tog emot utan tanke på att ge någonting tillbaks.

Jag vill citerat Primo Levi, Imre Kertész och mig själv om värdet med vänlighet i världen och om hur ovänlighet kan vara ett vapen för massdestruktion.

Inlagd 2015-02-02, kl 08:20 | Känslor

MEN DIKTERNA LEVER

bild
I dag är det tre år sedan Wislawa Szymborska, vår polska nobelpristagare, dog.
Men dikterna återuppstår och förökar sig.

BARN AV VÅR TID
av
Wislawa Szymborska
översättning: Anders Bodegård

Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.
Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.
Vare sig du vill det eller inte
har dina gener ett politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt.
. . .
Opolitiska dikter är också politiska,
och däruppe lyser månen,
ett inte längre månlikt obljekt.
Att vara eller inte vara, det är frågan.
Vad då för en fråga, svara kära du.
En politisk fråga.

Läs även Werner Aspenströms Samlade dikter som nyss kommit ut.
Werner Aspenström som skrivit:

OM HON FRÅN POLEN VORE HÄR JUST NU

Om hon från Polen vore här just nu
kunde vi tala om stenarna
och deras släktingar...

Löjligt att stapla ord till skymningsdikter?
Löjligare att inte?
Lyckligast när staplar faller

bild

Inlagd 2015-02-01, kl 10:46 | Litteratur

Delegering


En ung lord lever tillbakadraget, han har valt det, han blir tillfrågad om varför han drar sig undan livet. Lorden svarar med en motfråga:
"Vad är livet för något?"
"Tja, sällskapsliv, hästtävlingar, vänner, giftermål, familjebildning", svarar man.
"På så vis", säger lorden, "går livet ut på det, då klarar min betjänt det i mitt ställe."

En betjänt eller butler, det vore inte så dumt.
Förutsatt att man struntar i klassperspektivet.
Men det går ju inte.
Så vi får ta det som en metafor (liknelse) där betjänten är mellanhand mellan lorden och den verklighet från vilken lorden drar sig tillbaka.
Det funkar.

Inlagd 2015-02-01, kl 01:59 | Filosofi

Rösten


När jag letade efter, jag minns inte vad, men jag hittade det här lilla textstycket ur Undergångarens sånger (1998)
Det är så det går till att hitta det man inte vet att man letar efter.
Och det är det enda sättet att inte bara vandra vidare där man gick förut och bekräfta det man redan visste.

Det här är om rösten.


Det är i rösten som sanningen finns.
En mor kan tala lugnande till sitt barn, men om oron finns där är det oron som hörs.
Ensamhet, hopp, kärlek, hat – sin röst rår ingen på.
Det människan försöker dölja talar tonfallet om.
En dum människa har en dum röst.
En ung människa kan ha en gammal röst, en rik kan ha en fattig röst och tvärtom.
Om rösten tillhör en man eller kvinna hörs inte alltid, men det hörs vem mannen eller kvinnan är bortom allt det där.
bild

Inlagd 2015-01-31, kl 12:31 | Kommunikation

Jag & islänningarna


Jag trodde det skulle vara en enkät där olika författare skulle svara på samma frågor.
Jag tänkte att jag tar det lite lättsamt.
Att jag tar det lite lättsamt betyder inte att jag inte lägger ner arbete på mina svar, ett enkätsvar kan ta fjorton dar, jag måste svara så gott jag kan, det måste bara vara så.
Jag kan inte fylla i en blankett utan att det tar ett kvartal för att jag får sådan prestationsångest.

I går på Hedengrens fick jag tidningen med litteraturenkäten, jag hade alldeles glömt bort att jag svarat och vad.
bild
Sedan köpte jag Kungar av Island av Einar Már Gudmundsson, islänningen med bland annat Universums änglar, dessa islänningar med sina nedärvt (?) starka och roliga berättelser.bild
bildbild

Inlagd 2015-01-31, kl 10:02 | Litteratur

Putsa skor

bild
Putsa skor, den rogivande omsorgen om stövlar och skor, att putsa skor är mitt sätt att närma mig det eftersträvansvärda tillståndet zen.

Sköter man sina klassiska läderstövlar som de förtjänar kommer de att leva lika länge som man själv.

Varje gång jag putsar mina dyra stövlar och skor (inte dyra beräknat över en livstid) tänker jag på Jens Lapidus, jag har läst att han också älskar att putsa skor.
Han sa kanske inte älskar men något som motsvarar älskar i en jurists vokabulär.
När jag putsar mina skor känner jag gemenskap med Jens Lapidus.
Och med alla på jorden som blir fridfulla till sinnes av att putsa skor.

Inlagd 2015-01-31, kl 03:20 | Då var det väl inget viktigt

SORG & SOLIDARITET





bild

Inlagd 2015-01-29, kl 06:40 | Katastrofer

I´ll be seeing you

bildbildbild
Om jag hade varit Billie Holiday hade I´ll be seeing you varit min dikt
Det här är hjärtat

Inlagd 2015-01-27, kl 10:00 | Musik

Den skrikande kvinnan i Farsta


Det var en gång en författare som planerade en författaruppläsning, programmet för en författarafton gör sig inte självt.
"Man borde tala om döden", tänker författaren, "den för alla gemensamma, den punkt som ger människolivet dess form."
Författaren bestämmer sig för att läsa en dikt om döden, men hejdar sig vid minnet av den skrikande kvinnan i Farsta.
Det var på Farsta bibliotek, dikten blev läst, den var kort som en dikt i en dödsannons, kort och trösterikt koncis, tyckte författaren.
Det tyckte inte den skrikande kvinnan som satte igång att puckla på författaren med knytnävarna vilt skrikande:
»Kan du inte skriva om något annat än döden.
Döden, döden. Har du inget annat än döden att komma med?«
"Jag vet inte men nästa gång får det bli en kärleksdikt", tänker författaren förglömmande sina kärleksdikters tragiska slut.

Inlagd 2015-01-20, kl 08:47 | Känslor

Bodil

Köp! »Så gör jag: Konsten att skriva«

Omslag

Köp! »Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag«

Omslag

ENLIGT BODIL MALMSTEN
www.bodilmalmsten.se

Kategorier
Sök den här bloggen

Statistik

Den här bloggen har för närvarande 2711 inlägg i 47 kategorier.

Bloggtoppen.se