Webmaster Anders A och jag kanske sänker färgen så småningom men nu är det så här chockrosa och orange det ska vara.
Det är för att jag har flyttat, har kommit upp ur kartongerna, flyttfebern har gått ner, jag installerar mig, här ska jag bo.
Det känns bra.

Eftersom det har känts dåligt så länge, känns det ovant och oroande att det känns bra nu, det känns som känslan kommit till fel person och att det här kan aldrig gå bra.
Nu kommer det att hända något hemskt.
Nu får jag en tegelpanna i skallen eller halsduken fastnar i ett fordon och jag blir strypt på fläcken as we speak.

"Jag tänker göra 70 till det nya 50."
Cliff Richard enligt Aftonbladet den 31 augusti 2010.

Jag brukar säga att med vänner som mina gör det inget att jag är min egen värsta fiende.
Jag säger det igen.
Mina vänner är tusen gånger bättre än vad jag själv är på att uppfylla mina önskningar och behov.
Särskilt det jag inte visste att jag önskade och behövde.
I går en grytlapp i sammet, sydd i lapptäckesteknik i flamröda färger.
En grytlapp som blir den så kallade "pricken över i" i mitt kök. Fast mycket mer än "pricken över i", den blir ett flammande centrum med så mycket positiv energi att jag kan strunta i att skriva på elnätsavtalet som Fortum - per lapp i porten, inte i brevlådan som folk - kräver att jag tecknar inom fem dagar eller de stänger av elen.

Jag hade inte sett Good Will Hunting.
För att den är med Robin Williams.
Med skägg.
Att det är Matt Damons film visste jag inte.
Ja så ser jag den för att något måste jag se.
Och den visar sig innehålla en scen som alla måste se.
Det är Matt Damon/Will Hunter på jobbintervju som kort och enkelt tar totalt personligt ansvar med en personlig integritet som alla borde ha men inte har.
"Jag bara gjorde mitt jobb", är inget alternativ för Matt Damon/Will Hunter.
Något Youtubeklipp som är redigerat så scenen är slut när Matt Damon/Will Hunting reser sig upp och går ifrån jobbintervjun hos NSA, verkar inte finnas så är det upp till var och en att stänga av när Robin Williams kommer i bild.
Det här är inte hets mot Robin Williams, det är bara två helt olika scener där den med Matt Damon/Will Hunting på jobbintervju hos NSA är den scen jag vill dela med mig av när jag ligger sjuk i min nya lägenhet och skulle ha det hur jävla bra som helst om jag bara vore frisk.

I förrgår, jag hade ont överallt - i källarförrådet, i flyttkartongerna.
I går hade jag 39,7. Och hemsk huvudvärk.
Tog taxi till jourvårdakuten i Gamla Stan, fick antibiotika.
Om allt som hände i samband med jourvårdsakutbesöket, i taxin och på apoteket skulle man kunna skriva en bok.
Men inte jag.
Jag ligger här och kokar.
Men även när jag blundar ser jag min nya framtid för mig, ingen flyttfeber, inga kartonger.
Bara ett distinkt ljus med fast sken i slutet av tunneln.

Kartonger
kartonger kartonger kartonger kartonger och kroppen känns som den blivit överkörd av tåget - ett franskt höghastighetståg, krasch kras muskler och ben och
kartonger och
kartonger och
kartonger och
kartonger och
kartonger och fler kartonger.

Just nu är det enda goda jag kan säga om någonting utom personliga angelägenheter att källarutrymmet är rymligt.
Vad övrigt är är kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger

Jag tänker - jag tar en bild på kartongerna men kameran ligger i en av kartongerna
liksom korkskruven
osthyveln
och mina inneskor.

Det finns inte flyttgubbar längre, det är flyttkillar, snabbare än blixten, upp och ner i zig-zag i hissen, i trapporna med kartongerna, kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger kartonger

Tur att jag tror på ett liv efter kartongerna.

Jag går omkring.
Som på tå.
Försiktigt för att inte störa, förstöra, snart kommer det inte att vara tomt längre.
Snart kan allting bli som förut, fel och kaotiskt.
Faran är överhängande.
Jag kan inte slänga allt från mitt gamla liv, så rik är jag inte och inte så fri.
Gardinerna från Pont-Aven i Finistère, de dyra gardinerna från den dyra inredningsbutiken måste jag sätta upp utan att ramla ner i en upprepning av det gamla.
Lyssna på Leonard Cohen och Bénabar utan att falla in i sedvanligt missmod.
Bob Dylan.
Läsa Thomas Bernhard och The New Yorker utan att det känns som någonting jag alltid gjort.
Varje gång måste vara den första.
Hur mycket det än kan låta som en feelgoodfantasi.
Så ska det vara, så måste det bli.

Tomma väggar, tomma golv, tom balkong - det måste vara den här tomheten som buddisterna talar om, en fri och lugn tomhet utan någonting som stör utifrån. En tomhet som bara man själv kan fylla med värde och mening och där värdet och meningen är att de inte behövs.

Det finns ingen flyttstress på de här tomma ytorna, allting är möjligt och det ordnar sig.
Till och med det mobila bredbandet fungerar.
Jag överväger att lämna bohaget i lägenheten där jag har bott c/o och flyttkartongerna på vinden, börja ett nytt liv helt utan saker, bara den portabla datorn och USB-modemet, några stearinljus av blockljustyp till vintern, det blir bra.

En höst plockade jag svart trumpetsvamp och trattkantareller på Grinda i Stockholms trädgård, lagade och åt med tagliatelle.
Stekte Stolt fjällskivling, gratinerade smörgås. Tillredde bläcksvamp, fingersvamp, skogschampinjoner.

Nu blir det inte så mycket svampplockning.
Men jag läser tidningarna.
Ena dagen står det att man ska våga sig på att plocka okända svampar, ta sig bortom kantarellgränsen mot nya äventyr.
Nästa dag att man blir förgiftad och dör av varenda svamp man inte känner igen.
Däremellan måste det hela navigeras, det är som vanligt.
Riskera det okända och/eller bli förgiftad och dö.

Svampfoto: Tommy Östlund

Jag förstår inte hur jag ska kunna flytta ifrån Östermalmsnytt. En helt annan stadsdel, det känns abstrakt.
Jag ska undersöka om det är möjligt att prenumerera.
Eller jag får göra som när jag bodde i Frankrike, be Östermalmsboende eller på Östermalm arbetande vänner eftersända sina Östermalmsnytt.

Polisnotiserna i Östermalmsnytt har en stenhård stil, en mineral karaktär som ingen författare kan härma eller nå upp till.
Inte ens riktiga deckarförfattare som James M Cain, James Chandler, Dorothy B Hughes och Arnaldur Indridason.
Under den hårt sammanpressade prosan ligger känslorna och kokar, asfalten vibrerar, spåret har lagts ut.

Jag trodde - utan att tänka på att det inte stämmer - att det var drottning Victoria som sa:
"It doesn´t make any difference what you do in the bedroom as long as you don´t do it in the street and frighten the horses."
Men det var Mrs Patrick Campbell, en under senare delen av 1800-talet berömd skådespelerska.

Första gången jag läser om fontänorgasmerna sitter jag i väntrummet på hjärt-kärlkliniken och tur är det för jag är pryd.
Det är en insändare - jag tror i tidningen M, en Bonniertidskrift som jag borde vara målgrupp för men på grund av min oförmåga att tillhöra grupper inte är.
En kvinna berättar detaljerat om hur hon och hennes partner täcker sängen med plast och sen extatiskt plaskar omkring i kaskader av fontänorgasmer.

Den 16 augusti 2010, är det i en av de stora morgontidningarna som fontänorgasmerna är på tapeten - på tapeten och plastfrottén.

Förr – innan allting blev så konstigt och exhibitioniskt - var det helt självklart att kvinnors sexualitet blommade upp efter klimakteriet - kvinnan var fri från menstruerande och andra kvinnliga besvär, barnen vuxna och enbart en eventuell make att dela sin sexualitet med eller bedra.

Nya mord i Ciudad Juarez i Mexico.
Staden som Roberto Bolaño skriver om, staden med alla de - fortfarande - ouppklarade kvinnomorden.

Och här är jag, klagande på min förkylning, slösande min energi på att förtränga oförargliga tidningsartiklar, här sitter jag med min vanliga lyxhjälplöshet.
Vet allt och gör ingenting.
Att det gör ont att tänka på hur det är i Ciudad Juarez ändrar ingenting.

Jag har pratat med en vänlig och tillmötesgående dam på Telia!
Efter snart 8 månaders avoghet och diversifierad känslokyla från Telia får jag tag på en mänsklig kvinna med Norrköpingsdialekt.
Samtalet slutar i en bra känsla som betyder allt i sammanhanget.
Jag borde ha frågat vad damen heter, namn och adress, borde skicka blommor, böcker, choklad, gett henne en medalj.

Jag borde citerat Primo Levi, Imre Kertész och andra som skrivit om vänlighetens betydelse och om hur ovänlighet kan vara ett vapen för massdestruktion.

Senare samma dag kommer en vän cyklande med två kokta kronärtsskockor som jag på kvällen mikrar i en och en halv minut och äter med rört smör.
Till efterrätt jordgubbar med vispgrädde som jag vispar i en gulgrön - min älsklingsfärg - bunke som jag fått av en annan vän.
Eftersom jag måste ta lån till lägenheten jag köpt utan att fatta någonting om lån frågar jag en vän.
Den här vännen fattar allt och ställer alltid upp.

Med vänner som mina gör det (nästan) ingenting att jag själv är min värsta fiende, det är tråkigt men jag är van.

Några rubriker:

Lottomiljonären köpte bröst - till sina systrar
Hästar skenade vilt genom bostadsområde
Publik kastade avföring på stjärnan
Polisjakt på thaiboxare i turistparadis
Norska ostreklamen var för sexig
Köttätande bakterier äter upp henne – Sandy slukas inifrån
Motorvägen täcks av kloakvatten
Bankchef tog sitt liv i bisarr sexlek i skogen
Fick stilettklack i ögat under bråk
Hej herr kantarell!
Här startar flygvärdinnan fullt kuddkrig
Därför är feta en myggmagnet
Han satte nosen i en potta

”Jag vet inte vad sanning är. Jag vet inte om det över huvud taget är min uppgift att veta vad sanning är. Den författare som tar sig för att skipa rätt brukar vara en dålig författare. Den som har rätt brukar i regel inte ha rätt. Låt oss vörda människans ofullkomlighet och okunnighet, det finns inget ledsammare än att få rätt.”
Imre Kertész.

Förkyld.
Blir inget skrivet.
Blir inget packat.
Blir inget gjort.
Om man inte räknar liggande med dåligt samvete och tänkande på allt som inte blir gjort som att göra något.

Det är dålig tillgång på organdonatorer i Sverige.
Fler och fler i behov av transplantation riskerar att dö.
Det beror på att färre dör på "rätt sätt", det vill säga genom hjärndöd.
Det är uppenbarligen alltför många hjärndöda som bara går omkring och ställer och styr.

Jag har följt David Mamet - följt och följt men eftersom han tagit så stor plats i teaterliv och samhällsteori och till och med regisserat avsnitt av The Shield så har det inte gått att undvika.
Det enda bra jag har sett av Mamet är en uppsättning av Sexuella perversioner i Chicago på en liten teater i Stockholm. Den var regisserad av Stig Larsson och det var på den tiden man inte behöva påpeka att det var Stig utan e.

Mamet är en macho som på vanligt machomanér gjort sig bred och som i alla år offentligt har slirat hit och dit på ett omoraliskt sätt och nu har han tydligen tippat över åt höger.
Jag är inte förvånad.
Men är det verkligen någonting att göra ett helt inlägg på en hemsida om?
Ja, om jag gör det så är det väl det.

Läser en debattartikel av en kvinna som har grillat sedan 1981 och tycker att Mad Men är en dålig förebildsserie för relationer mellan ickegrillande kvinnor och grillande män.
"Det är fina kläder i Mad men", skriver grillkvinnan, "men som modell för ett jämställt familjeliv känns serien minst sagt olämplig."

Nu är det väl så att Mad Men är en dramaserie och inte en dokumentär eller ett UR-program om jämlikhet.
Mad Men är ett dåligt exempel i grilldebatten, för om det behövs liknelser med geniala TV-serier, varför tog inte grillkvinnan Sopranos, där är det ju Tony som grillar, alltid Tony och aldrig Carmelan, Sopranos - det hade varit relevant som tillhygge i grilldebatten.

I går sitter jag timme efter timme och tittar på Tom Hanks i The Green Mile - en av de längsta filmer jag sett.
Jag tror att jag sitter och tittar på Green Zone för att jag vill se Matt Damon.
Jag tittar och tittar på Tom Hanks och väntar och väntar på Matt Damon.
Efter halva The Green Mile börjar jag undra varför Matt Damon inte dyker upp. Konstigt upplägg, tänker jag, men håller ut.
Jag ser hela långa filmen innan jag drar slutsatsen att Matt Damon inte kommer att vara med.

Det är inte det att jag är galen i Matt Damon, jag bara trivs med att han är så fyrkantig och trubbig, osentimental och sparsam med sina leenden.

1.
Jag går ut.
Promenerar till köpcentret.
En oerhört allvarlig dam sitter under en kastanj och läser en pocketbok.
Kapitlet hon läser heter Skratt och glädje.
Och det är klart, det är inte de redan glada som behöver läsa det kapitlet.
2.
I ingången till det största snabbköpet i köpcentret står kundvagnarna.
Jag tar en och tänker att jag kan ju använda den till mina andra ärenden också så slipper jag bära.
3.
Systemet - jag tar mina två vinflaskor, går till kassan och betalar för dem.
4.
Apoteket - jag lägger några paket smärtstillande tabletter i kundvagnen, ber en personalperson om råd i en smärtfråga och glömmer bort tabletterna.
5.
Inte förrän jag betalar matvarorna i snabbköpet upptäcker jag att jag i praktiken har stulit tabletterna.
"What next", tänker jag, för att det ligger närmast till hands. "Vad ska nästa steg i nedmonteringen bli?"
Jag går till apoteket och betalar på ett skämtsamt sätt tabletterna.
6.
På väg till busshållplatsen ser jag en blond muskulös ung man, han ser ut som de unga män som jag brukade jobba tillsammans med förr.
Men han är inte de.
För när jag möter mina före detta unga blonda muskulösa arbetskamrater - allihop - har de blivit gråa gubbar med stora magar som de skjuter framför sig som kundvagnar.
De har - lika litet som jag - planerat att bli gamla.
Kränkningen med att bli gammal - den är för andra, inte för mig, säger deras hållning och troligen även min.
7.
Nyligen läste jag en artikel om hur treåringar och andra små barn varseblir det vi kallar för verkligheten, att de inte sorterar intrycken på samma sätt som vuxna gör.
Var det inte det jag visste.
Jag är inte mer än tre år. Vilka bevis på motsatsen som än hopas.

En svensk vän är genomförkyld.
Han vet inte vad han ska ta sig till så han läser en svensk så kallad aftontidning.
Den förkylde vännen skickar mig en bild och som han uttrycker det "ett axplock av rubrikerna."

Stålmannen räddade familj från vräkning
Hunden åt upp tå - räddade husses liv
Knivskars av hästsadisten
Lastbilschaufför jagad av gorillor
Bands fast - kallade på hjälp med tårna
Forskare anfallen av isbjörn
Slipp lössen med silikon
Hon träffades av blixten - precis som sin pappa
Han söker ny njure - på Youtube
Familjen kommer från Nigeria - nu har de fått en blond flicka
Öl efter jobbet gör att vi arbetar bättre
Efter skräckvideon - åsnan blev hyllad kändis"

Det var en man på en akutmottagning som tröttnade på att vänta och sydde sig själv.
Det osluga var att han inte hade nål och tråd med sig utan använde sjukhusets.
Och nu är han polisanmäld för det.
Det är troligen en mängd omständigheter som gör det befogat att anmäla mannen men några principiella och filosofiska omständigheter finns ändå att beakta.

Efter tio år av fransk sjukvård - allmänt kontinuerligt underhåll hos husläkaren, akutvård, sjukhusvistelser, hembesök är min erfarenhet den att fransk vårdpersonal, från den som tömmer pottan och byter blomvattnet till professorerna, har en helt annan inställning till patienten än den svenska.
Det är inte som om svensk vårdpersonal är sämre än fransk, det måste finnas en underliggande struktur som gör att är som det är.
Ändå är det ingen som kan förklara hur det kommer sig att - exempelvis - ett logistiskt funktionshindrat land som Frankrike kan ha en fungerande så kallad vårdapparat och inte Sverige.
En nypensionerad, långtidsutbränd läkare säger att det enda han vågar påstå är att det har blivit mindre och mindre tid för patienterna och mer och mer tid för blanketterna.
I övrigt bara skakar han på huvudet, himlar med ögonen och gör den cirklande rörelse med pekfingrarna utanför öronen som betyder att någonting är fullständigt koko och inte klokt.

Jag har ett paket bakteriedödande våtservetter, de har legat i min väska sedan svininfluensapaniken.
Våtservetterna är tillverkade i Holland och har innehållsdeklarationer på många språk varav finska är ett.
Den svenska varningen: "Undvik att kasta servetter i toaletten, använd avfallspåse" uttrycks på finska:
"Älä huuhtele puhdistuspyyhkeitä alas wc-istuimesta, vaan laita ne jätepussiin."
Jag är imponerad.
Hoppas nu bara citatet är korrekt avskrivet. Jag har gjort mitt yttersta, ett så svårt språk och så nära.